Kärleksfullt fadermord
Far och son Donner brevväxlar och resultatet är avväpnande och intimt.
Donner den yngre för sin pappa rakt in i #metoo-tider, frågar honom om han är en så kallad kulturman, spekulerar kring det, berättar hur det kändes att stöta på en Facebooktråd där pappan blev utskälld.
PROSA Jörn Donner Rafael Donner
Innan du försvinner Förlaget M 2018
Det jag alltid uppskattat med Jörn Donner är hans nyfikenhet. Det finns någonting genuint icke-snobbigt med honom. När han skriver sina reportageböcker åker han faktiskt ut bland folk, talar med dem, låt vara att det numera mest blir i taxibilar eller avtalade intervjuer. Han är ingen despot, han gör samarbeten med andra, i bokform och i sina filmer. Han regisserar och sitter i arkiv, trots onda knän och canceroperationer. Han förespråkar att Finland borde ta emot 5000 kvotflyktingar i stället för nuvarande 750, och det är sannerligen ingen opportun åsikt längre.
De senaste fem memoarböckerna må ha varit i stort sett upprepningar av i princip samma biografiska anekdoter (bara i den nya boken nämner han två gånger att han varit filmkritiker för Dagens Nyheter, jo tack, vi vet redan), men hans stil är omisskännlig, lätt att parodiera och också lätt att svepas med av.
Donner själv är nog bäst på att parodiera Donner. I det sista brevet till sin son Rafael, i den nya boken, skriver han: ”Jag har sett död, jag har sett många fittor och kukar. Jag har sagt nej till ett antal kvinnor. Ett antal kvinnor har sagt nej.” Ridå. Men när sonen Rafael kommer in från hörnet uppstår ändå en intressant, ny dynamik. En underrubrik till den här boken kunde kanske vara: ”Allt du ville veta om Jörn Donner men inte vågade fråga.”
Donner den yngre för sin pappa rakt in i #metoo-tider, frågar honom om han är en så kallad kulturman, spekulerar kring det, diskuterar sina känslor kring att pappan är gammal vän med Lauri Törhönen, berättar hur det kändes att stöta på en Facebooktråd där pappan blev utskälld av ett gäng finlandssvenska kulturarbetare.
Det är avväpnande och intimt. Och precis när man tänker att Jörns svar lite för ofta handlar om hans obefintliga spermieproduktion (och vad har Ingmar Bergman att göra med det här? också?) kommer han till saken, till Rafaels fråga, och man tänker: han har ändå lyssnat. Trots allt. Det påminner lite om dialogerna mellan far och son i Johannes Ekholms bok Kärlek liksom. Också där var det en ung, genusmedveten man som tentade sin kulturman till pappa. (Jörn Donner har fel när han i ett brev verkar tro att ”kulturman” är ett absolut negativt epitet – jag tror att det fortfarande kan ha positiva konnotationer).
Men Ekholms bok innehöll också en subtil kritik mot den unga mannen som är ”woke”, som det heter på engelska, alltså ”medveten”.
Rafael Donner trasslar ibland in sig i brasklappar i sitt försök att verkligen få det klart för alla läsare att han är en vit, känslig, privilegierad man som är uppvuxen i en giftig machokultur.
Jag har själv minst lika svårt för manlighetens olika attribut men det skorrar ändå lite falskt. Inom varje stor kulturman bor det trots allt en ung man som tror att just hans känslighet är störst i världen. Man ska vara lite försiktig med hur man förvaltar den där känsligheten.
Lämna högstadiets spöken
Kanske är det helt enkelt så att ju snabbare man kan lämna högstadiets spöken bakom sig, desto tidigare kan man ställa nya frågor, till exempel vad en ny slags manlighet kunde vara, eller rent av en ny slags vuxenhet?
Däremot är Rafael Donner skarp i andra partier. Den som blev rasande på Jörn Donner i fjol när rubrikerna kring hans dotters död cirkulerade (Donner vägrade gå på begravningen), får en lite tydligare och mer sympatisk kontext här.
Samtalet är intressant och berörande, även om Jörn Donner inte kan låta bli att släppa ur sig ett par onödiga slängar, av den typen som också delvis förgiftade mastodontmemoaren Mammuten.
I såna partier påminner Donner om juristen Roy Cohn, som han porträtteras i Tony Kushners ”Angels in America”, dödsmärkt men ändå mån om att förolämpa in i det sista.
Jag tänker inte citera några av de giftigaste partierna eftersom min kritik egentligen är riktad mindre mot Donner och mer mot förlag och journalister som gång på gång trycker allt provokativt som kommer ur Donners penna.
Privat får han vara hur trotsig han vill. Frågan är bara om vi alla måste få ta del av precis allt?
Första delen av boken är väldigt bra – speciellt när Rafael på sitt artiga sätt uppläxar sin pappa kring föräldraansvar – den andra lite mer undflyende.
I de självbiografiska böckerna talar en person som tvivlar på sig själv, som är livrädd för att glömmas bort, som nästan tycks se offentligheten som ett slags ställföreträdande förälder som man kan göra revolt mot men vars våld man aldrig egentligen kan frigöra sig från.
Arbetsmoral och död
Rafael Donner lider av utmattningssymptom efter fjolårets debutbok och ett krävande jobb på Student-
bladet, och far och son diskuterar arbetsmoral och död. Jag kan känna igen mig i Rafael Donners ”imposter syndrome”, hans känsla av att han rider på sin pappas berömmelse, att han inte åstadkommit något själv. Det slår mig att jag skrev en novellsamling en gång vars finska titel lånade Donners efternamn, helt klart ett marknadsföringsbeslut från förlaget, som jag gick med på.
Däremot funderar jag en stund på ett parti där Rafael skriver att Jörn Donner säkert framstår för de flesta som ”en arrogant och självsäker man”.
Har man läst Donner i snart tjugo år är det en annan bild som vuxit fram. I de självbiografiska böckerna talar en person som tvivlar på sig själv, som är livrädd för att glöm- mas bort, som nästan tycks se offentligheten som ett slags ställföreträdande förälder som man kan göra revolt mot men vars våld man aldrig egentligen kan frigöra sig från. Att Donner nu avsagt sig offentligheten från och med den 1 september, vilket han hävdar i boken, är ungefär som när ett litet barn hotar med att flytta hemifrån. Man hoppas att Rafael Donner kan röra sig friare genom det mediala landskapet. Jag tror inte att vi automatiskt blir bättre än våra föräldrar, som Rafael hävdar i ett brev, men kanske lyckas vi ibland undvika just deras misstag.