Oacceptabelt språkbruk

ISRAEL-PALESTINA Ett sådant språk som Otto Ekman använder i sin recension av tv-dokumentären ”Varför blev det inte fred mellan Israel och Palestina” (HBL 17.9) borde ingen seriös tidning tillåta.

Ekman inleder sin recension med lögner om Israel som utstrålar ett sällan skådat hat och som inget har att göra med dokumentären han presenterar.

Ekman påstår att Nationalstatslagen gör Israel till en apartheidstat som fråntar andra än judar medborgerliga rättigheter. Men i verkligheten säger lagen inget annat än det Nationernas Förbund och FN:s generalförsamling tidigare slagit fast, nämligen att Israel är judarnas hemland. Lagen ändrar inget på individplanet och faktum är att alla medborgare oberoende av ras eller religion fortfarande har fulla medborgerliga rättigheter.

Ekman påstår också att Israel olagligt koloniserar den palestinska Västbanken och utsätter Gaza för ett ensidigt groteskt våld. Västbanken är inte palestinsk, den är ett omstritt område och den hör till det område som genom internationell lag getts till judarna för att de där skall återupprätta sin nationalstat (San Remodeklarationen och stadgarna för Palestina-mandatet). Israel har ändå gått med på att förhandla om palestinskt självstyre på delar av området och redan i dag bor största delen av de palestinska araberna på självstyrelseområdet.

Påståendet att Israel utsät-

SVAR Israels nationalstatslag definierar rätten till nationell suveränitet som ett unikt privilegium för judar. Formuleringen definierar inte bara palestinska muslimer utan också till exempel druser och kristna som andra klassens medborgare, utan samma möjlighet som majoritetsbefolkningen att medverka i den politiska processen.

En grundlags politiska betydelse definieras inte enbart efter de direkta praktiska effekter som den får direkt då den träder i kraft. Detta förstår inte bara de som demonstrerat emot lagen inom Israel utan också de stora delar av den judiska diasporan som reagerat på denna tydliga markering med oro och avsmak.

Den ”internationella lag” som Daniel Brunell syftar på är ett fredsfördrag som är äldre än FN:s existens och ritades upp av segrarmakterna för att stycka upp det Ottomanska imperiet efter första världskriget. Att Storbritannien för mer än hundra år sedan skänkte en bit av Mellanöstern åt en särskild etnoreligiös grupp utan att fråga dem som redan bodde där är ter Gaza för ett ensidigt groteskt våld måste grunda sig på total okunskap eller så är det en medveten lögn. Under årens lopp har tusentals raketer skjutits mot civila mål i Israel från området och under den gångna sommaren har förutom raketer nästan dagligen ballonger och drakar med brandbomber och sprängämnen flugits in över Israel vilket resulterat i att tusentals hektar mark brunnit.

Precis som dokumentären vill Ekman lägga skulden på Benjamin Netanyahu för att fredsprocessen dog. Ekman väljer också helt omotiverat att kalla medlemmar i Netanyahus nuvarande koalitionsregering för blodtörstiga chauvinister. Men fredsprocessen dog inte med Yitzhak Rabin, förhandlingarna fortsatte under Netanyahus tid som premiärminister och under premiärminister Ehud Baraks tid 2000 fick Yassir Arafat ett fredserbjudande med sådana eftergifter från Israels sida som antagligen aldrig kommer att upprepas. Arafat valde att tacka nej och startade i stället den andra intifadan.

Under sin nuvarande premiärministerperiod har Netanyahu sagt sig vara beredd att förhandla med palestinierna, men de har vägrat komma till förhandlingsbordet.

Det är svårt att förstå hur HBL som anses vara en seriös nyhetsförmedlare tillåter Ekman att sprida lögner och ge uttryck för sitt Israelhat i en recension av en tv-dokumentär. själva definitionen av kolonialism. San Remo-avtalet har måhända snäppet mer legitimitet i dagens värld än israelvännernas andra favoritdokument Gamla testamentet, men skillnaden är i så fall marginell.

FN:s överväldigande fördömande av Israels övervåld mot Gaza och av USA:s ambassadflytt samt de opinionsmätningar som visar att en snabbt växande andel av dagens unga judiska diaspora känner sig moraliskt fjärmade från Israel och dess politik talar sitt tydliga språk. De som okritiskt avfärdar all kritik av Israels brott som ”hat mot judar” är en snabbt krympande skara som i dag främst representeras av Donald Trump. Genom att fortsätta blunda för varje övergrepp deras favoritland begår saboterar de sina egna argument, och utgör i slutändan det största hotet mot ett säkert, demokratiskt Israel.

Denna diskussion är för min del avslutad.