Skarp skildring av sorg som blir sjuklig
Antti Hietalas nya pjäs är en snygg konstruktion i vilken Minna Haapkylä åter visar att hon är en extremt skicklig skådespelare.
TEATER
Mount Everest
Text, regi: Antti Hietala. Scenografi, ljus, video: Jani-Matti Salo, Mark Niskanen. Musik och ljud: Kasperi Laine. Dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Maskering: Riikka Virtanen. Dramaturgi: Jani Volanen. I rollerna: Minna Haapkylä, Pyry Nikkilä, Lotta Kaihua, Paavo Kinnunen, Pirjo Lonka. Q-teatern 19.9.
Q-teaterns premiärer tillhör tillsammans med en handfull andra teatrar varje säsong huvudstadens mest efterlängtade, och i premiärpubliken på Fjälldalsgatan syns i regel en rad ”kändisar”; skådespelare, regissörer och teaterprofessorer. Så även under onsdagens premiär av teaterchefen, dramatikern och regissören Antti Hietalas Mount Everest.
Det är en pjäs som inger en vag känsla av förvirring då misstanken kryper på att man inte riktigt greppade alla nivåer. Men det här är något positivt. Mount Everest är en mångbottnad och smart pjäs, ett skickligt dramaturgiskt bygge och en stilig konstruktion; men det här betyder inte att den skulle vara steril eller statisk eller sakna stora känslor.
Upplägget är rått. Ett par, Iina (Minna Haapkylä) och Sampo (Pyry Nikkilä), kommer hem till sin lägenhet efter att kvinnan fått missfall. Tiden har stannat. Mannen gråter medan kvinnan är apatisk, bortkopplad från sina känslor. Mannen försöker förgäves få kontakt med sin fru, intala dem båda att det är okej att bara vara nu, och avslutar sina meningar med ett desperat Eiks nii, Eller hur? Kvinnan gömmer sig i sitt skal.
Paret är mitt i en flytt – den nya lägenheten skulle rymma barnet – men Iina vägrar flytta. Snabbt eskalerar situationen till något alldeles ohållbart då det blir tydligt att Iina inte klarar av att hantera förlusten utan glider in i en egen depressiv värld fylld av rädslor och paranoia.
Kvinnan som förlorar sitt ofödda barn blir akut psykotisk av sorg.
Suverän Minna Haapkylä
Av det här skapas en thrilleraktig händelseutveckling där gränsen mellan verklighet och något bortom verkligheten är oklar både för huvudpersonen och för åskådaren. Såsom gardinerna i fönstret i lägenheten mittemot, dras skynket som skiljer dem åt fram och tillbaka.
Med hjälp av drastiska klipp mellan starkt ljus och svart mörker samt en dov, mullrande ljudmatta som plötsligt dånar till, skapas en intensiv stämning av ångest och förvirring. Minna Haapkylä spelar kvinnan som tappar greppet om sig själv och sin värld på ett suveränt sätt. Växlingen mellan ilska och aggression, förtvivlan, envishet och försöken att spela ”normal” kräver stor precision och skicklighet. Haapkylä lyser och är föreställningens absoluta nav.
Pyry Nikkilä som den handfallne maken som vill återfå kontakten med sin fru och gå vidare med livet är stadigt bra och väcker medlidande, och Paavo Kinnunen som den mystiske ”Saltsi” som dyker upp vid oväntade tillfällen skapar en kittlande roll där skräck och humor varvas på ett överraskande och fungerande sätt. Han är föreställningens humorinslag med sin töntiga frisyr och sina oneliners som orsakar okontrollerbart fnitter.
Berget
Mount Everest och bergsbestigning är en rik och fruktbar metafor. Berget symboliserar både stora, kanske orealistiska drömmar och vårt sätt att kämpa och envist klättra vidare genom livet. Precis som på en brant bergsvägg hänger risken att dö ständigt över oss, men vi måste ignorera den för att inte förlamas och tappa greppet. På ett berg är alla ensamma och ansvariga för sig själva. Samtidigt är det livsfarligt att klättra ensam.
Vad som slutligen är ”sant” i pjäsen och vad som inte är det, är irrelevant. Allt som sker är sant för Iina. Pjäsen är en skarp skildring av den typ av psykiskt illamående som den drabbade personen inte själv helt ser. Den lite vrickade värld som Antti Hietala konstruerat är fascinerande.
Som sceniskt verk är föreställningen stilig. Ljusdesignen av Jani-Matti Salo och Mark Niskanen spelar med vitt skarpt ljus och lika skarpa skuggor, och deras gråa, minimalistiska scenografi inger en depressiv känsla så fort man ser den. Ljuddesignen av Kasperi Laine är effektfullt krypande och monoton. Ett plötsligt krossat glas och ljudet av skärvorna som sopas upp – först av mannen, sedan slutför kvinnan jobbet – bidrar också till den starka stämningen. Vacklandet mellan vardag och ”den andra sidan” gör föreställningen mer intressant än vad en mer rätlinjig skildring av depression och paranoia skulle vara.