Fortsatta illusioner
Bakom den strama och ofta abstrakta visuella ytan finns något roligt som får även den mest inbitna motståndare av torra installationer att omvärdera sitt förhållningssätt, skriver recensenten om Antti Oikarinens nya utställning.
KONST Antti Oikarinen: Form och betydelse. Galleri Heino, Nylandsgatan 16-20. Till den 7.10.
”Jag har skapat konstverk som sett ut som andra konstverk, konstverk som kanske sett ut som konstverk som jag inte skulle skapa själv men som någon som var nästan jag skulle kunna skapa.” Så presenterar Antti Oikarinen sitt konstnärskap i introduktionstexten till utställningen Form och betydelse. Utan kontext låter uttalandet konstigt och klumpigt – varför skulle en konstnär avsäga sig sina egna verk och påstå att dessa egentligen inte till fullo representerar honom själv? Otroligt nog blir meningen helt logisk när man känner till Oikarinens konst, som på en och samma gång lyckas vara hundraprocentigt egen men ändå opersonlig.
Allt konstgjort
Ända sedan Oikarinens föregående soloutställning på Heino år 2014 har jag sett fram emot uppföljaren. Då, för fyra år sedan, fick den lakoniskt namngivna Utställning mig att tänka på muminfamiljens förvirring på den flytande teatern i Farlig midsommar, när ingenting är vad det ser ut att vara och alla föremål låtsas vara något annat än vad de egentligen är. I boken var frukter gjorda av trä och sylt av målad gips, och på Oikarinens utställning visade sig till synes vardagliga föremål som pennor eller köksstegar vara minutiöst utförda av björk och konstharts. Vad som vid första påseende såg ut som readymade-installationer var i själva verket något helt annat. Klumpen av blå häftmassa, den plastiga skolstolen, Arabiamuggen – allting var konstgjort och ingenting var det minsta användbart i annan bemärkelse än som föremål att betrakta och begrunda.
Sedan Utställning har Oikarinen gått från att skapa tredimensionella föremål till att främst fokusera på tvådimensionella verk. Målningar som visades förra året på Serlachiusmuseet Gösta i Mänttä var en samling abstrakta målningar utförda på faner, grova brädstumpar och slitna träskivor som egentligen inte existerade annat än som illusion. Målningar var nämligen en samling oerhört realistiskt målade taveldukar: konstnärsmaterial förklätt till byggmaterial som i sin tur omvandlats till konst.
Målningar bestod av akryl på tavelduk men de var ändå också skulpturer, om än ganska platta sådana. I Form och betydelse har dock det tvådimensionella helt tagit över och skulpturerna lyser med sin frånvaro. I samtliga 16 verk utgår Oikarinen från vanliga vita pappersark. Narrandet man förväntar sig har Oikarinen placerat på papprets yta, men även i denna version lyckas han skapa så pass starka illusioner att betraktaren måste ställa sig med näsan fast i arket för att förstå.
Vad? har tidigare varit frågan Oikarinen fått sina betraktare att fastna vid och förtjusas av. Det kan tyckas vara en lite väl enkel fråga, men den är effektiv eftersom den involverar betraktaren. Bakom den strama och ofta abstrakta visuella ytan finns något roligt som får även den mest inbitna motståndare av torra installationer att omvärdera sitt förhållningssätt.
Form och betydelse är en betydligt mer minimalistisk utställning än de tidigare illusionsbaserade helheter som Oikarinen skapat. Samtliga verk är utförda med färgpenna på papper och därmed elimineras en del av betraktarens upptäcktsresa. Borta är det förbluffade ”vad?” och kvar finns främst ”hur?”. Hur kan alla dessa bilder som synbarligen är utförda med sinsemellan olika verktyg påstås vara utförda med färgpennor? Hur kan man skapa en akvarellmålning med en färgpenna? Hur kan kolteckningen påstås vara utförd med färgpenna? Eller spraymålningen?
Illusionen i tekniken
Illusionen ligger alltså denna gång i teknikerna, som inte är vad de utger sig för att vara. Allt annat lurendrejeri har skalats bort, och resultatet är en utställning som utan kontext bara är en samling ospektakulära abstraktioner utan gemensam riktning. Som Oikarinen skriver i sin text är det inte verk som nödvändigtvis representerar honom som konstnär: hans egentliga insats ligger precis som tidigare i hantverket och i idéerna. Mer än något annat har Oikarinen skapat illusionen av dessa abstrakta verk.
Som en uppföljare till Utställning och till Målningar (samt den ännu äldre Skulpturer som visades på Forum Box 2012) är Form och betydelse en fenomenal helhet. I stället för att fastna i en gimmick utmanar Oikarinen både sig själv och betraktaren. Tematiken är den samma, men Oikarinen har borrat sig djupare, skalat bort så mycket det bara går. Det är inte lika roligt som tidigare, men det är intressant att se Oikarinens evolution. För betraktaren är utmaningen att tillåta sig själv att ta emot det som konstnären erbjuder i stället för att kräva att få se upprepningar och cirkuskonster. Är man mottaglig kan man i Form och betydelse få se en utställning som tar upp intressanta frågor om konstnärens roll, om sanning och om illusion. Är man inte det är utställningen mest en samling streck.