Karismatisk men halvfärdig Puntila snubblar på mållinjen
Helsingfors stadsteaters tolkning av Bertolt Brechts och Hella Wuolijokis komedi Herr Puntila och hans dräng Matti väcker munterhet på sina ställen, men misslyckas med att väcka ett genomgående engagemang. TEATER
Herr Puntila och hans dräng Matti
Manus: Hella Wuolijoki, Bertolt Brecht. Översättning: Elvi Sinervo. Regi: Kari Heiskanen. Komposition: Arttu Takalo. Musik: Arttu Takalo, Mongo Aaltonen. Koreografi: Johanna Elovaara. Scenografi: Markku Hakuri. Dräkter: Tiina Kaukanen. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Eradj Nasimov. Mask och frisyr: Maija Sillanpää. I rollerna: Pertti Sveholm, Anna-Riikka Rajanen, Antti Peltola, Antti Timonen, Matti Olavi Ranin, Eero Saarinen, Kari Mattila, Helena Haaranen, Leenamari Urho, Kaisa Torkkel, Sanna Saarijärvi, Kirsi Karlenius, Unto Nuora, Juha Jokela, Mikko Paloniemi, Kai Lähdemäki, Laura Alajääski, Raili Raitala, Unto Nuora, Jyrki Kasper, Juha Jokela. Helsingfors stadsteater 19.9.
Pertti Sveholm spelar själva Herr Puntila, den tyranniska husbonden på Puntila gård som är girig och ogin då han är nykter, men lyckligtvis allt som oftast låter alkoholen förvandla honom till en jovialisk klantskalle. Då blir han generös, fraterniserar med husfolket och ger sig ut på vilda äventyr i sin Buick. Han missköter också gårdens ekonomi och driver sig själv mot ruinens brant, allting under avmätt uppsikt av sin chaufför och förtrogne Matti (Antti Peltola).
Konfliktfylld yes-man
Matti är van vid sin husbondes humörsvängningar och försupna nycker, och förstår när han bör undvikas och när han bör smörjas. Men han har svårt att konsekvent spela rollen som slipad yes-man och bara tänka på att kapa åt sig egna fördelar. Han håller inte bara drängen Surkkala om ryggen då denne riskerar att förlora jobbet på grund av sitt rykte som röd, han försöker också allt emellanåt styra bort sin husbonde från de värsta utsvävningarna. Men han kan inte låta bli att snegla på Herr Puntilas dotter Eeva (AnnaRiikka Rajanen). I nyktert, kalkylerande tillstånd har fadern gjort ett gott parti då han lovat bort henne åt ambassadsekreteraren Eino Silakka (Antti Timonen) men då spriten sjuder i blodet irriteras Herr Puntila av ambassadsekreterarens pompösa gestalt. Hellre skulle han ge henne åt en ”riktig karl”, som hans trogne Matti…
Kal scen saboterar skådespelare
Med den talangfulle, entusiastiske och karismatiske Sveholm i spetsen gör skådespelargardet genomgående ett duktigt jobb och ger personlighet också åt mindre betydelsefulla figurer. Ändå vill helheten inte riktigt lyfta. Ett stort hinder är scenografin: Stadsteaterns stora scen är massiv till både bredd och djup och den avskalade, minimalistiska dekoren som skulle ha fungerat i ett intimare sammanhang får här utrymmet att kännas kalt och oinspirerande. Då hjälper det inte att skådespelarna gör allting rätt: det är bara i partierna där de alla rör sig och sjunger eller talar synkroniserat i kör som de lyckas kompensera och fylla utrymmet och det bär inte hela vägen igenom.
Handlingen misslyckas också med att uppdatera det politiska budskapet, om kommunikationsklyftan mellan borgerskapet och de arbetare utan vilka deras dagliga komfort vore omöjlig, till dagens samhälle. Problematiken är fortfarande lika relevant, kanske ännu relevantare i dagens ”serviceekonomi” där allt fler på samhällsstegens nedre skrankor pressas in i jobb som påminner om forna tiders tjänstefolk, och tvingas lisma och hälla i sprit åt kunder som inte vet sitt eget bästa. Men det existerar subtila skillnader i dagens klassdynamik som skulle ha fått pjäsen att kännas mer aktuell om den tagit också dem i beaktande i tolkningen av Brechts och Wuolijokis klassiker.