Naturligt musikantiska Nikita Boriso-Glebsky karamelliserade RSO-konserten
KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent Dima Slobodeniouk. Solist Nikita Boriso-Glebsky, violin. Prokofjev, Sibelius. Musikhuset 19.9.
Det är svårt att tänka sig två mer väsensskilda symfonier än Prokofjevs etta och tvåa och det var ett smart drag att låta dem samsas vid samma konsert. Inte minst med Sibelius Humoresker som buffert, vilket betydde att samtliga nummer vid veckans RSO-konserter var komponerade mellan 1917 och 1925.
Ingen risk för likriktning dock och visst det var uppfriskande att bli påmind om vilket genialt stycke ettan trots allt är. Efter att ha etablerat sig som gossen Ruda i det förrevolutionära S:t Petersburg går Prokofjev och skriver en fjorton minuter lång symfoni, som mest av allt påminner om Haydn och som han till råga på allt ger titeln Den klassiska.
Tvåan är åter skriven i 20-talets Paris, där det fanns en beställning på normbrytande avantgardism, och även om Honegger och Stravinsky nämnts som förebilder är det framför allt stadens enfant terrible numéro un, amerikanen George Antheil, som med sin futuristiska maskinestetik inspirerat Prokofjev till hans mest kompromisslösa symfoni.
Symfonin är sannolikt hans minst spelade, om än inte nödvändigtvis mest krävande. Enligt kvällens förträfflige konsertmästare Jari Valo är den transparenta ettan tekniskt mer avslöjande och kanske hade det även varit en poäng att göra den med en mindre stråkensemble och därmed minimera riskerna för de inexaktheter som, framför allt i den känsliga första violinen, aningen drog ned på betyget.
Genomsympatisk solist
Dima Slobodeniouk hade – även om man kunde ha tänkt sig ett rörligare tempo i första satsen – ett fräscht grepp om de musikaliska skeendena och samma gällde i tvåan, som även har sin klassiska förebild: storformen, med en kompakt första sats och en dubbelt så lång variationssats, är hämtad från Beethovens sista pianosonat. Slobodeniouk har en naturlig känsla för estetiken och lyfte på ett tilltalande sätt fram även musikens mer lyriska aspekter.
Konsertens höjdpunkt var ändå Sibeliustävlingsvinnaren 2010, Nikita Boriso-Glebskys härligt chosefria spel. Detta var andra gången inom två veckor jag hörde Sibelius Humoresker – som enligt den genomsympatiska solisten, intressant nog, är mer icke-violinistiskt skrivna än violinkonserten – med Slobodeniouk som dirigent och hur smakfull Baiba Skrides Lahtisversion än var drog Boriso-Glebskys naturligt musikantiska tolkning det längre strået.
Tjugo minuter är dock i kortaste laget för en solistinsats och man kunde med fördel ha interfolierat humoreskerna med Sibelius alltför sällan spelade Serenader – helhetsdurationen hade landat på ungefär samma som violinkonserten. Slobodeniouks sätt att tänka och kommunicera musik tycks passa RSO-musikerna väl och man presterade konserten igenom ett märg- och inlevelsefullt spel.