Polariseringen skakar EU
Extremhögern och yttervänstern går framåt medan den politiska mitten tappar mark i västvärlden. Polariseringen och misstron gentemot den liberala demokratin får Europas grundvalar att svikta.
I skuggan av extremhögern som fått mer inflytande i europeisk politik har också yttervänstern vuxit till sig i västvärlden.
Polariseringen försvagar mittenpartierna, men den utmanar också grundläggande europeiska ideal, inte minst den liberala demokrati som EU bygger på.
Under kalla kriget var kommunismen den ultimata hotbilden, i dag är det flyktingarna, säger två statsvetare som HBL talat med.
– Jag definierar mig som marxist i dag, men kanske inte om tio år. Däremot kommer jag att förbli socialist livet ut.
Det säger Bhaskar Sunkara, chefredaktör för Jacobin Magazine, som säger sig vara den ”nya vänsterns” viktigaste publikation i USA. Vänstern existerar i form av folkrörelser, inte som ett parti, men försöker påverka amerikansk politik både inuti partierna och utanför dem, bland annat i fackrörelsen.
Han besöker Helsingfors tillsammans med Shana East. Hon är en drivande kraft i den amerikanska vän- stern och en av aktivisterna som backade upp Bernie Sanders kampanj i demokraternas primärval inför det amerikanska presidentvalet. Hennes slogan People Before Profits sammanfattar en ideologi där människan och välfärden ställs ovanför näringslivets intressen.
– Grundläggande mänskliga rättigheter ska gå före bolagens vinster. Tillgången till hälsovård borde vara en mänsklig rättighet. Alla i stormakten USA ska ha rätt till tak över huvudet, mat och skola. De flesta anser att alla som jobbar heltid ska få en lön man kan leva på, men så är det inte i USA i dag, säger hon.
Shana East framställer rörelsens krav som högst moderata, även om vissa företag och politiker stämplar vänstern som radikal.
– De försöker avfärda oss som socialister för att skrämma folk, för att ingen ska lyssna på oss.
Den amerikanska vänstern föregicks av Occupy Wall Street, en serie protestaktioner som drog över USA 2011, två år efter att den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen hade gjort entré på den politiska skalans andra kant. I dag är den amerikanska vänstern en slags motpol till Donald Trumps ideologi.
Liknande trender syns i Europa. I takt med att högerpopulister har vunnit mark har också yttervänstern fått nytt liv.
Till exempel i Storbritannien skulle Jeremy Corbyn driva arbetarpartiet vänsterut och samtidigt utgöra en motpol till EU-kritiska Ukip och brexitanhängarna. I Sverige gjorde Vänsterpartiet nyligen ett starkt val, givet att deras motpol Sverigedemokraterna var den stora segraren. Och i Tyskland vill den nya gräsrotsrörelsen Aufstehen, till vänster om vänsterpartiet Die Linke, utmana nationalkonservativa AfD, som har stark medvind i opinionsmätningarna.
Yttervänster- och ytterhögerrörelser finns i många tappningar, från rumsrena till våldsbejakande. I USA ligger vänstern förvisso inte lika långt vänsterut som i Europa, men likheterna är tydliga. En polarisering pågår. Ytterligheterna går framåt på bekostnad av mer moderata partier närmare den politiska mitten. En följd blir att mittfåran justerar sin politik i riktning mot någondera polen. HBL frågar två statsvetare vad polariseringen kan få för följder.
USA först, Europa sedan
Antto Vihma vid Utrikespolitiska institutet säger att radikaliseringen av den amerikanska högern kan spåras till 1980-talet och Ronald Reagans presidentperiod då en grupp evangelister vann inflytande bland Republikanerna.
– På rätt kort tid hade Republikanerna blivit ett ganska annorlunda parti som under inga omständigheter ville kompromissa med Bill Clinton och hans demokrater. Clinton porträtterades som en sextiotalsprodukt som man bara inte kunde förhandla med, säger Vihma.
I Europa himlade folk med ögonen åt den amerikanska ”tokhögern” som man kallade de mest extrema republikanerna långt innan
Tea Party-rörelsen tog form.
– Det är lätt att skratta åt amerikanska fenomen från vår horisont, men efter något årtionde ser vi liknande fenomen i Europa, säger Vihma.
Radikaliseringen av modern partipolitik är ändå inte symmetrisk. I USA började den inom Republikanerna och fick först senare en motpol inom Demokraterna och vänster om dem, påpekar Antto Vihma.
– I USA har man länge sagt att den politiska mitten läcker. Det är lätt att se likheter till Europa och socialdemokratins kris.
Johanna Vuorelma vid Helsingfors universitets Centrum för Europaforskning påpekar att en polarisering pågår också på axeln konservativ–liberal i värdefrågor och inte bara på den traditionella vänster– högerskalan. Men generellt blir en följd av att ytterligheterna blir starkare på bekostnad av den politiska mittfåran att mittenblocket skiftar position, att det sker en förskjutning mot den ena ytterligheten.
– I migrationspolitiken syns det här speciellt tydligt i Europa, också i Finland. Regeringen verkställer i praktiken Sannfinländarnas invandringspolitik, säger hon.
– En framgångsrik högerpopulism med bred förankring har slagit rot i största delen av Europa, säger Antto Vihma.
Skrämsel och hotbilder
När etablerade partier nära mitten tappar inflytande till kanterna kan de reagera på två sätt. I vissa fall justerar de sin egen politik i folkopinionens och populisternas riktning. I Finland och Sverige talar både socialdemokrater och moderata borgare om invandring i ordalag som man aldrig skulle ha hört dem använda före 2015.
En alternativ reaktion på förlorat inflytande blir att partierna i sin självrannsakan anser att de inte har varit tillräckligt olika populisterna. Försök att profilera sig som deras motpol leder till en ännu klarare polarisering. Med andra ord: när en radikal rörelse på den ena kanten vinner inflytande tappar mittenpartierna inte bara väljare, de skiftar också identitet. Högerextremismens tillväxt i Europa leder både till att mittenpartier flyter högerut och till att det uppstår nya motpoler långt ute till vänster.
I Europa är invandringen tveklöst den fråga som starkast driver polariseringen. Johanna Vuorelma säger att retoriken byggs på hot och skrämsel.
– Politiska
marginalrörelser kan få ett starkt inflytande genom att skapa hotbilder, om de lyckas skrämmas.
Hon påpekar att man i USA i chocken efter 11 september-attackerna genomdrev lagförslag som inte skulle ha godkänts i normala fall.
– Hela den politiska retoriken förändrades, den började bygga på rädsla och hotbilder.
Konservatismen negligerades
Medan USA drev högerut under Reagan-eran skedde en förskjutning vänsterut i Europa under kalla kriget, även i Finland.
– Då kommunismen hotade Europa stod inte ens Samlingspartiet för frihandel. Vänsterhegemonin var så stark och man tänkte att man lättare kunde parera det ultimata hotet från yttervänstern om man flyttade sig lite vänsterut. Socialdemokraterna var den starkaste kraften som dämpade extremvänstern, säger Johanna Vuorelma.
I dag har migrationen ersatt kommunismen som den stora hotbilden i Europa. Det skakar Europeiska unionens grundvalar. Vuorelma bedömer att EU upplevde ett lyft efter kalla kriget men att det går betydligt sämre nu. Då var det självklart att EU skulle anamma västerländska värderingar och bygga på liberalism och demokrati. Man blundade för att det kanske inte skulle förbli så för alltid.
– Då sådde man fröna för den nu-
En framgångsrik högerpopulism med bred förankring har slagit rot i största delen av Europa. Antto Vihma
Politiska marginalrörelser kan få ett starkt inflytande genom att skapa hotbilder, om de lyckas skrämmas. Johanna Vuorelma
varande politiska utvecklingen.
Att man inte kunde föreställa sig alternativa sätt att gestalta EU skapade en motreaktion. Alla européer delade inte de liberala värderingar som skulle fungera som den expanderande unionens grundbultar. Polen, Ungern och Slovakien är exempel på länder där utvecklingen är som en protest mot EU:s inbyggda alternativlöshet.
– Det är inte bara att man är mot EU. Det handlar kanske mer om att man vill ta fram en alternativ värdegrund, en mer konservativ än liberal demokrati, men det gavs aldrig utrymme för en sådan slags EUidentitet, säger Vuorelma.
Det har lett till att den politiska mitten eller ”de gamla partierna” uppfattas som gammalmodiga, och att nya, i första hand högerpopulistiska eller nationalistiska partier vunnit mark, att Donald Trump av sina anhängare uppfattas som en frisk fläkt i politiken. Detta, i sin tur, lockar fram motpoler på vänsterkanten.
Den här polariseringen gör det svårt att tillsätta fungerande majoritetsregeringar, vilket vi har sett i både Finland och Sverige.
– Att partifältet fragmenteras och att de rörliga väljarna radikaliseras är två skilda fenomen, men de kan leda till samma sak, att det blir svårare att tillsätta starka regeringar. Därför kan vi vara på väg mot gamla tider då regeringarna föll betydligt oftare, säger Antto Vihma.
Det radikala normaliseras
De utmaningar polariseringen skapar är inte förbehållna regeringsbildningar, påpekar forskarna. EUsamarbetet och den liberala demokratin prövas. Det har börjat med att fokus flyttat över på invandringen.
Det är inte ens 30 år sedan Bill Clinton gjorde sin framgångsrika kampanj med sloganen It’s the economy, stupid, men Antto Vihma säger att den känns uråldrig i dag.
– Invandringen tar så mycket uppmärksamhet att ekonomifrågorna faller i skymundan.
Migrationspolitiken splittrar EU och gör unionen svagare. De gemensamma ideal som ska utgöra unionens värdegrund ifrågasätts eller försummas. Vihma lyfter fram processen mot Ungern som exempel.
– EU vet inte på vilket ben unionen ska stå. Är det bättre att genom politiska förhandlingar och stödåtgärder försöka locka Ungern tillbaka i den liberala demokratins spår eller borde man ta i med hårdhandskarna? Det senare alternativet är riskfyllt, för det kan också förvärra situationen, säger han.
EU fördömer människorättskränkningarna i Ungern, men hur trovärdiga är de som fördömer? De har stramat åt sin flyktingpolitik, de har ingått ett suspekt avtal med Turkiet och de mänskliga rättigheter de värnar om tycks ibland vara kopplade till nationalitet – det är skillnad på eget folk och andra. Johanna Vuorelma säger att EU redan har förändrats.
– Bara att man planerar flyktingläger utanför Europa och att man talar om att stänga gränser är en radikal förändring mot hur EU såg ut för bara några år sedan. Men förändringen känns kanske inte så radikal när man säger att det inte finns andra
Bara att man planerar flyktingläger utanför Europa och att man talar om att stänga gränser är en radikal förändring mot hur EU såg ut för bara några år sedan.
alternativ, när det radikala normaliseras.
Vuorelma nämner de stenhårda metoder som EU tillgrep under eurokrisen för att tvinga in Grekland på en mer hållbar finanspolitik som ett annat exempel på politik som motiveras med att alternativ saknas.
Flyktingarna och krisen
Polariseringen kan i Europavalet 2019 orsaka ett positionsskifte där populistiska, nationalistiska och radikala krafter får mer makt och de liberala mittenpartierna tappar fotfäste. Samma mönster kan upprepas när den nya kommissionen tillsätts. Då blir det ännu svårare att motarbeta de krafter som styrt in Ungern och Polen på antidemokratiska spår, menar Johanna Vuorelma.
– Om värdegrunden splittras blir EU svagare, också i relation till USA och Kina. Och om EU inte längre står upp för de värderingar unionen ska representera kommer många av dess nuvarande anhängare inte längre att känna igen sitt EU, säger hon.
Bland många tänkbara scenarier om EU:s framtid har Ivan Krastev i boken After Europe fört fram alternativet att unionen kraschar.
– Det är kanske inte det mest sannolika scenariot, men det måste finnas på bordet om vi diskuterar alternativen, säger Antto Vihma.
Vuorelma påpekar att Storbritanniens sannolikt usla facit av brexitförhandlingarna får EU-kritiska populister i andra länder att ändra tonläge.
– I stället för att kräva att deras länder ska lämna EU kräver många populister att EU:s värdegrund ska göras om, att den ska bli mer konservativ, säger hon.
Om de liberala håller hårt på sitt blir det svårt för unionen att föra en klar politik. Men om mittfåran anpassar sig till populisterna bidrar de själva till att förändra EU inifrån och pruta på eller rentav avstå från sina ideal, vilket redan skett i migrationspolitiken.
Antto Vihma bedömer att EUantipatierna och polariseringen har olika orsaker i Öst- och Västeuropa. Under snart 15 år som EU-medlem har Polens ekonomiska utveckling inte varit så dålig att det kunde förklara den politiska utvecklingen.
– I många östeuropeiska länder är emigrationen omfattande, förlusterna är i samma storleksklass som efter krig. Avfolkningen skapar en desperation som man vänder mot invandrarna, säger han.
I Västeuropa är bakgrunden en annan, men politiken har skapat ett missnöje som driver polariseringen. För skickliga populister är migranterna den enda syndabock som behövs för att berättiga missnöjet.
– Det hjälper inte att säga att EU har vunnit på globaliseringen då alla i EU inte har fått ta del av vinsten. Sådant föder ett missnöje som mer radikala rörelser kan snappa upp, säger Vuorelma.
Flyktingvågen 2015 benämndes också ”flyktingkrisen”, vilket kritiserades bland annat för att det lät som om 500 miljoner EU-medborgare hade varit krisens offer, snarare än den ena miljon migranter av vilka åtminstone en del flydde för livet. Men eftersom flyktingvågen faktiskt skakade unionen säger Vihma att begreppet flyktingkris kan användas om man avser den systemkris flyktingvågen utlöste i EU.
– Det ser ut som att vi står nära gränsen för den politiska sammanhållningen i Europa.