Åbo Akademi böjer sig lätt för genusvetenskapen

TRAKASSERIER Kollektivismen har anlänt till Åbo Akademi. Det är inte en obefogad slutsats att dra ifall man råkade närvara på seminariet ”Hur kan vi på ÅA jobba mot trakasserier” som nyligen ordnades av ÅA. Syftet med seminariet var att diskutera olika typer av trakasserier och hur akademin kan hantera dessa. Resultatet blev närmast en PR-stunt ämnad att apellera till progressiva och kollektivistiska falanger inom ÅA, i den politiska eliten och medieeliten som har en närmast idealiserad bild av metoo-rörelsen samt intersektionell feminism.

När man reflekterar över alla de vetenskapliga perspektiv i psykologi, kriminologi och sexologi som kunde ha bringat nyans och kvantitativ forskning kring förövare och offer till denna diskussion får man tyvärr konstatera att den nyans ÅA påstår sig stå för handlar om något helt annat än en diversitet av idéer. Akademins löfte om nyans och allas möjlighet att påverka lyste med sin frånvaro. Diskussionerna under seminariet utgick undantagslöst från premissen att olika typer av trakasserier och sexuellt våld bör betraktas utifrån ett konfliktteoretiskt och intersektionellt perspektiv.

De underliggande implikationerna av dylika axiom är nödvändigtvis inte uppenbara.

Konfliktteoretikern ser världen primärt som bestående av kollektiv och kollektiva intressen, inte individer. Våra handlingar motiveras av en strävan att utöva makt för våra respektive innegrupper. Konsekvensen blir att till exempel sexualbrott utförda av män avläses enligt detta synsätt som ett politiskt agerande, ämnat att hålla kvinnor och andra underordnade grupper på mattan. Upphöj konfliktteori till n, så får du intersektionalitet. Sexistiska och rasistiska strukturer samt skadliga könsroller påstås genomsyra vårt samhälle.

Lösningen blir enligt detta synsätt att omsocialisera folk, inte minst de vita heterosexuella männen. Med denna grund kunde deltagare direkt

Ett universitet är inte en politisk arena.

och indirekt stereotypifiera, nedvärdera och skuldbelägga män för deras kön, etnicitet och sexuella läggning under ett seminarium som skulle vara en dialog om hur man främjar likabehandling, motverkar trakasserier och ökar trivseln vid ÅA. Människors lidande ordnades hierarkiskt beroende på grupptillhörighet.

Ett universitet är inte en politisk arena. Diskussionen om jämlikhet och sexuella övergrepp är viktig, men om vi verkligen söker hållbara lösningar på detta bör den diskussionen ske vetenskapligt och nyanserat. Detta evenemang utgjorde ett politiserande av en ytterst allvarlig och viktig samhällsfråga och visar att ÅA lätt böjer sig för genusvetenskapens och dess sympatisörers försök att stadfästa sin ideologi vid akademin.