Tre timmar med Nuri Bilge Ceylan inget att vara rädd för
The Wild Pear Tree bär den turkiska mästaregissören Nuri Bilge Ceylans omisskännliga stämpel, men har en liten skruvad feelgoodkomponent som saknas i många av hans tidigare filmer.
Den store turken Nuri Bilge Ceylans senaste film Ahlat Agaci, The Wild Pear Tree, är på många sätt godmodigare än hans tidigare.
Familjedramat Three Monkeys (2008) var en nattsvart historia om far, son, köpta tjänster, klass och mörka hedersbegrepp. Once Upon i Time in Anatolia (2011) var trots stunder av machohumor en orgie i dovt blängande, en road movie där en mördare, en läkare, en åklagare och några poliser åker runt och letar efter ett lik som mördaren berusad grävt ner någonstans. Winter’s Sleep, som vann Guldpalmen i Cannes 2014 var en Tjechov-inspirerad massiv studie i åldrandets håglöshet, den intellektuella elitens alienation och landsbygdens elände.
Underbara filmer alla tre i sitt dröjande berättande, med långsamma scener och långa dialoger – eller blängningsseanser – som ogenerat tillåts kommunicera mångfacetterade känslor, i miljöer som utforskas med absolut öga för lika väl social signifikans som landskapets fulhet och skönhet. Vackra, allvarliga och upprörande studier av människor i en komplex och tät värld av samhälleliga enskildheter och existentiell universalism.
En djupt pinsam far
The Wild Pear Tree är omisskänligt ceylansk, med Gökhan Tiryaki bakom kameran liksom i flera av hans tidigare filmer. Platsen är en småstad med omgivande landsbygd i Canakkale-regionen, historien en far-sonkonflikt.
En yngling vid namn Sinan (Aydin Do u Demirkol) återvänder hem till småstaden efter (nästan) fullbordade lärarstudier. Med sig har han sitt manuskript till ”en skruvad autofiktiv metaroman”, som han själv beskriver den. Hans mamma och syster (Bennu Yildirimlar, Asena Keskinci) är förgrämda soffpotatisar som ägnar sina dagar åt tv-såpor. Hans far Idris (Murat Cemcir) är lärare, spelberoende och skuldsatt, en djupt pinsam människa och en börda för sina närmaste.
Sinan försöker skrapa ihop pengar för att få sin roman utgiven. En av hans studiekamrater har övergivit lärarbanan för gott, blivit polis och funnit sin kallelse i att spöa upp demonstranter. Andra gör sin långa militärtjänst, eller deltar i den stenhårda konkurrensen om lärartjänster och gråter av lycka över en postering i östra Turkiet med allt det innebär av terrorhot, etniska utmaningar och tristess.
Hierarki, bildningsförakt, nationalchauvinism
Sinan är hemsk och rörande i sin ungdomliga hybris, dumdryg klumpeduns och sårbar pojke. Den litterära debut han satsat allt på blir som så många andra aspirerande författares – en bok är när allt kommer omkring bara en bok. Fadern Idris med sitt fåniga flin, sina nödlögner och sina ständiga försök att låna pengar är förfärlig så det kryper i skinnet när man ser honom. Det är ett vackert mirakel att Ceylan till slut lyckas göra inte bara allvar utan också mild feelgood av det här.
Fokuserar man på något annat än personkemin ser man ett samhälle som är motsatsen till meritokratiskt, ett där många är evigt hänvisade till att tigga favörer av de bättre lottade i en benhård hierarki som ingen utbildning kan rå på. Här frodas också en nationalchauvinistisk kultursyn och ett förakt för utbildning, som kommer till uttryck i den slipade borgmästarens pompösa retorik och den lokala grustagsentreprenörens burdusa hållning.
Filmens dryga tre timmar är inget att vara rädd för. Tiden behövs för att vi ska lära känna den här miljön och de här gestalterna, avläsa Sinans älsklighet jämsides med hans löjlighet i kroppsspråket och uppfatta Idris’ förehavanden som något annat än en serie misslyckanden. Då kan vi se på dem med värme, och uppskatta dem i deras mest grundläggande prestation, att leva trots allt. 029 080 1333, pia.ingstrom@ksfmedia.fi
PIA INGSTRöM