Det antisemitiska Polen
Det katolskt konservativa styret i Polen driver igenom en lag som gör det straffbart att hävda att polacker deltog i Förintelsen. Maciej Zarembas nya bok om den efterkrigstida polska antisemitismen känns mycket aktuell.
De senaste hundra årens polska historia i tre ord? Katolicism, kommunism, antisemitism. Eller kanske antisemitismen borde komma först eftersom den var limmet som fogade samman det nya Polen till en nation efter att landet återfick sin självständighet 1918. Landområden från tre stater, en mängd språk, ett flertal religioner och utbildningssystem, en befolkning som delvis bestod av analfabeter med på sin höjd regional identitet. Bara några procent av befolkningen kände sig som ”polacker” i någon rimlig mening. Men nästa alla kunde avsky judarna.
Konceptet var framgångsrikt. På 1930-talet hade, skrev författaren Czeslaw Milosz långt senare, polackernas ”besatthet av judar börjat likna en psykos, på gränsen till vanvett”. Efter andra världskriget hade tyskarna, med hjälp av otaliga polska medhjälpare, mördat nästan alla landets judar. En del av dem som vände åter från utrotningslägren möttes av pogromer. Idag är Polen ett av de länder i Europa där den judiska andelen av befolkningen är allra lägst. Nu driver det katolskt konservativa styret igenom en lag som gör det straffbart att hävda att polacker deltog i Förintelsen.
Emigrationen
Historien om den polska antisemitismen är den röda tråden i den svenske journalisten och författaren Maciej Zarembas berättelse om sin familj, Huset med de två tornen. Zaremba är född i Polen 1951, hans mor var judinna, hade mirakulöst överlevt förföljelserna och gift sig med en polsk man. Trots judefientligheten inom universitetsvärlden utbildade hon sig efter kriget till läkare. Men på grund av den antijudiska kampanjen 1967–68 emigrerade hon med sina tre barn till Sverige när Maciej var 17 år (13.000 andra gav sig också iväg). Fadern valde att stanna kvar.
Huset med de två tornen börjar som en vanlig pojkes uppväxthistoria, inte oproblematisk men igenkännbar. Problemen som uppstår har inte att att göra med judendomen utan med Zarembas psykiatrikerpappa, en adelsman av den gamla världen som inte accepterar realsocialismen och särskilt inte dess sätt att använda psykiatrin. Följden blir social nedgång för familjen och nya klasserfarenheter, ibland handgripliga. Ändå är det en uthärdlig tillvaro med också goda sidor. Den får ett abrupt slut med emigrationen 1968 då Maciej för första gången får höra att han själv är jude.
Varför?
Den fråga som driver Zaremba är varför hans mamma reagerar så starkt på just den här antisemitiska vågen. Varför accepterar hon inte sin makes uppfattning: ”Det här är Polen. Det kommer att gå över.” Under själva flyttningen var han själv, skriver Zaremba, i ett tillstånd av chock som utplånade alla minnen. Men nu, långt senare, drivs han till att rekonstruera föräldrarnas liv för att förstå dem och sin egen historia. För hans mor var, det blir snabbt tydligt, inte lätt att ha att göra med. Samtidigt präglade förtigandet av det förflutna hennes och barnens liv.
Vad han hittar är två motsatta men overkliga historier som bägge tilldrar sig under andra världskriget. Hans mor och mormor befinner sig hela tiden i Polen och lever under jorden, hjälpta av olika människor. De överlever svek och angivelser, det finns alltid de som räddar dem. Det ser ut som om någon skulle hålla sin hand över dem, men Zaremba lyckas inte få reda på vem och varför. De överlever Förintelsen. Den som känner journalisten Zaremba vet hur minutiöst han arbetar. Här får vi, efter ändlöst grävande i olika arkiv, namnen på dem som förrådde judar, och på dem som räddade dem. Många av de mördade och försvunna nämns för att de inte skall uppslukas i det förflutnas tomhet. Ett scoop har han funnit: berättelsen om hur det polska läkarförbundet åren 1937–39 frenetiskt arbetade för att judiska läkare – en tredjedel av det samlade antalet – skulle fråntas sina legitimationer. Detta är något som förbundet har uteslutit ur sin officiella historia, källmaterial finns ingenstans. Tills Zaremba finner det i ett dammigt förråd, orört sedan krigsslutet.
Fadern, å andra sidan, tillbringar kriget i ett tyskt fångläger för officerare. Efter 18 dagar tas han till fånga och lever sedan, tack vare den tyska respekten för militär hederskodex, ett bättre liv än någon på fri fot, inklusive sina fångvaktare. Om vad som händer i omvärlden vet han nästan ingenting.
Bli polack
Efter kriget uppsöker Lila sin blivande man, den berömda psykiatern, för att tala om de trauman judeförföljelserna lämnat hos henne. Han blir handlöst förälskad i sin trettio år yngre patient. Hennes krav på honom är hårda. Han måste få sitt förra äktenskap annullerat så de kan få en katolsk vigsel – hon har redan konverterat. Hon gömmer sitt förflutna, talar aldrig om det. Hon vill bli polack ut i fingerspetsarna. När den antisemitiska kampanjen sätter igång på sextiotalet får hon, vid femtio års ålder, inse att hon misslyckas. Beslutet att lämna landet med sina barn är ögonblickligt och orubbligt.
Huset med de två tornen är ingen tjock bok men den omfattar mycket. På ett imponerande sätt har Maciej Zaremba sammansmält ett splittrat och undflyende källmaterial till en helhet. Den skildrar Förintelsens katastrof ur en släkts perspektiv och reflekterar över hans eget förhållande till denna övermäktiga historia, präglat av hat, skuldkänslor och förtvivlan. Den berättar mycket om ickejudarnas förhållande till judar, både i vardagslag och i en akut krissituation. Och som Europa just nu ser ut känns inget av det inaktuellt.
❞ Bara några procent av befolkningen kände sig som ”polacker” i någon rimlig mening. Men nästa alla kunde avsky judarna.