Till minnet av Estonia
För tio år sedan, hösten 2008, utkom Robert Åsbackas Orgelbyggaren, en av de finaste finlandssvenska romaner som skrivits under de fem senaste decennierna. Man kan förstås läsa den närsomhelst, men just nästa vecka har den en särskild aktualitet genom att den bland annat handlar om Estoniakatastrofen.
För 24 år sedan, på morgonnatten den 28 september 1994, förliste passagerarfärjan Estonia på väg från Tallin till Stockholm. Av 989 människor ombord omkom 852. Bland de döda har Robert Åsbacka skrivit in en fiktiv nypensionerad kantor och musiklärare från Österbotten, Siri Thomasson.
Siri har varit i Lettland för titta på orglar, och tagit Estonia från Tallin till Stockholm för att hälsa på barnbarnen innan hon kommer hem till Finland. Men så sjunker fartyget till havets botten och Siri lever kvar i änklingen Thomassons tankar.
”Speciellt hade hon glatt sig åt att äntligen få se och höra den stora orgeln i Trefaldighetskyrkan i Liepaja. Då Thomasson tänkte på den resan och försökte se orglarna och Siris glädje hörde han bara ljudet från sirenen och såg piporna med ett fräsande sjunka i havet.”
Det är genom Thomassons minnen vi lär känna Siri i romanens nutid, 12 år efter hennes död. Han har haft tid på sig att sörja och begrunda denna kvinna som han älskat, ärat och under en period bedragit. Man förstår att hon varit en egensinnig och lite otålig människa som han inte alltid förmått följa i hennes intressen och förehavanden. Men som det oaktat stod honom allra närmast, som var en del av hans innersta och liv: ”Han kände hennes kropp som sin egen. Ändå var den alltid ny. Hon skrattade då han sa det. Men det var sanningen, och hela hemligheten.”
Thomasson har också byggt ett äreminne över Siri i sin lägenhet, en orgel som i minsta möjliga detalj liknar den gamla Telin-orgeln i Nykarleby kyrka.
Eftersom han själv arbetat som lagerchef på Estonia när fartyget var nytt och hette Viking Sally på 1980-talet, har han under årens lopp också ägnat Siris sista timmar i livet ett mycket grundligt och systematiskt tankearbete:
”Det som plågar honom är att de aldrig lyckats ta reda på vad som hände timmarna mellan midnatt och tidig morgon. Därför måste han gå igenom det gång på gång, allt tänkbart. Han tänker att det kanske är så att då han täckt alla möjligheter, tänkt alla tankar, då har han också gjort vad han kunnat. Han kommer fortfarande inte att med säkerhet veta vad som hände, men han har ändå tänkt det. Han har varit där, han har sett henne falla nerför trappan och klämmas fast av skåpet, han har sett hur hon glidit ner längs fartygssidan, hur hon fastnat i en dävert och dragits ner i djupet, och han har sett henne ligga tryckt mot hyttdörren medan vattnet stigit och ljuset slocknat.”
Åsbacka vet hur en stor båt är som arbetsplats, han vet hur det ser ut i varulagret nedanför bildäcket, han vet hur varuhissar och sopnedkast fungerar och hur illa det kan gå för den som gör fel. Bland det Thomasson går och grubblar på finns också en hemsk arbetsolycka som han uppfattar sig själv som ansvarig för.
Åsbacka vet också på ett alldeles opretentiöst sätt mycket om orgelmusik och konceptkonst och teater, och hur de kan hjälpa människor att leva och kommunicera med sig själva och varandra.
Orgelbyggaren är inte alls en gruvlig bok, utan trots sitt allvar också trösterik och varm. Den yttre handlingen, där Thomassons gamla kropp bit för bit, skada för skada, ger upp, är sorglig men inte ångestfylld att läsa om. Orsaken är att Åsbacka samtidigt med den kroppsliga avvecklingen beskriver en utveckling av hans relationer med de människor som finns omkring honom – grannar och bekanta som ger honom omsorg och en försynt tillgivenhet som han trots lång vana vid ensamhet förmår ta emot.