NEKROLOG
Hans Rosing var en bemärkt lärare och samhällsdebattör.
Han föddes i Vasa, avlade filosofie licentiatexamen vid Åbo Akademi 1977 med filosofi som huvudämne, verkade som timlärare och senare som lektor i vetenskapsfilosofi vid akademin, och pensionerades 2007. År 2011 promoverades han till hedersdoktor av Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi.
Rosings intresse för samhällsdebatt vaknade tidigt. Han publicerade genom åren tusentals inlägg, främst i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser. Han blev ett filosofins ansikte utåt.
Samtidigt var hans lärargärning imponerande. Han undervisade främst i vetenskapsfilosofi vid olika fakulteter vid Åbo Akademi, men också filosofins historia och logik. Han utvecklade hela tiden nya kurser som intresserade studenter från många ämnen: teknologins filosofi, miljöfilosofi, utopier, mediefilosofi, argumentation och retorik, digitaliseringens följder. Han undervisade samtidigt på Öppna universitetet och sommaruni och höll som mest 400 timmar på ett år.
1978 gav Rosing ut läroboken Vetenskapens logiska grunder, som varit i flitig användning vid universitet i Finland och Sverige. Fram till 1999 hade boken getts ut i elva upplagor. Hans främsta inspiration inom vetenskapsfilosofin var den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper. 1982 utkom Medvetandets filosofi och 1986 Den personliga identiteten och livets mening. Vid hans pensionering utgavs hyllningsskriften Advocatus scientiae med bidrag av kolleger och andra vänner.
Hans som person åtnjöt stor respekt. Han talade långsamt och eftertänksamt med sin låga röst och hans lugn lät sig inte rubbas i diskussioner. Generationer av studenter vid akademin har inspirerats av hans undervisning. Han kände ofta studenternas tankevärld bättre än de trodde, och han uppskattade dem. När han inte var på plats fick studenterna sitta vid hans skrivbord i det trångbodda Humanisticum. Svinnet av pennor var stort men hans tålamod var större – i stället för att bli arg började han märka sina pennor med namnlappar.
En röd tråd i kolumner och debattinlägg var tron på vetenskap och framsteg. Hans tog avstånd från de undergångsstämningar som präglat samhällsdebatten under de senaste decennierna, förespråkade användningen av kärnkraft, samtidigt som han ifrågasatte evidensen för klimatförändringen. Han argumenterade klart, entydigt och rakt på sak. Detta baserade sig kanske på den formaliseringsträning han fått – och gett – inom den formella logiken.
Hans och frun Marica hade ett gott och livslångt förhållande. Hans kände sitt ansvar för familjen och hemmet och skötte sina söner när de var små.
Hans hälsa fick sig en allvarlig törn redan på 70-talet. Han drabbades av Bechterews sjukdom som gjorde ryggraden styv och som medförde besvärande följdsjukdomar. Ändå fortsatte han att plocka bär, fiska, laga mat och timra på sina svärföräldrars stuga i Västanfjärd och sin egen släkts holme i Hitis skärgård. Hans trivdes allra bäst vid havet och han tillbringade all tid han kunde där, fram till slutet.
Hans skadade nacken i ett fall under sommaren, en skada som efter en kort sjukhusvistelse ledde till hans död.
Hans Rosing sörjs av sina närmaste; hustrun Marica, sönerna Stefan och Kaj med fru samt barnbarnet Hugo.