Tidsanda
Det har varit ett mer eller mindre obestridligt mål för mänskligheten att sträva efter modernisering i en liberal demokrati. Detta särskilt efter att kommunistblocket föll. Grunden för en modern människosyn finns i erfarenheterna efter andra världskriget. I FN:s konvention för mänskliga rättigheter stadgades att alla föds likvärdiga. Därefter slöts Genève-avtalet på 1950-talet för att garantera individens rätt till asyl. Detta i ett Europa som då hade nästan 60 miljoner flyktingar.
I dagens värld och även i Europa är de här värderingarna inte obestridda. Extrema rörelser och nationalistiska populister vill riva ner dessa principer som är grunden för demokratin.
Vi i en demokrati – från höger till vänster – kan tycka olika, men vi alla försvarar allas rättigheter som likvärdiga. Vi enas om att demokratin och individens rättigheter är grunden till samhället. Rättsstaten är uppbyggd för att garantera de här principerna. Rättsstaten är en moralisk, inte bara legal princip.
Som tidsandan är nu finns det många som vill ställa människor mot varandra. Samtidigt har tilltron till politiker försvagats. Det är allt fler som inte längre tror på att regeringen tänker på allmänhetens bästa. Detta är ett varningstecken för oss alla.
Många i politiken skyller följderna och inte orsakerna på ett försämrat politiskt klimat. Visst, det finns de som svartmålar, hånar och till och med hotar. Jag är lika orolig över det som många andra erfarna politiker. Men i bakgrunden ligger en alltmer ökande misstro mot en sådan regeringspolitik som tar från de utsatta och från värderingar som finländarna ser som de allra viktigaste – utbildningen, jämställdheten och miljön. En politik som ökar skiljelinjerna i samhället skapar misstro, som extremister och troll på nätet utnyttjar.
Det är precis detta fenomen som delvis ligger bakom majoriteten för brexit i Storbritannien: färsk forskning medger att det var många som protesterade mot nedskärningspolitiken i själva Storbritannien och mot ökande klyftor i samhället. Detta har också hänt på andra håll i Europa. Paradoxen med strikt högerpolitik är att även om de säger sig vara vänner av marknadsekonomi och ett öppet samhälle, ger en orättvis nedskärningspolitik utrymme för antiliberala och protektionistiska krafter som president Donald Trump i USA, och även utrymme för extremhögern.
Finland behöver politiker som gör sitt allra bästa för att försvara välfärdsstaten för alla. Vi behöver försvara känslan av att alla känner sig rättvist behandlade, att alla känner sig ha utrymme för att leva ett bra liv. Mänskliga rättigheter och ett bemötande som en unik, värdefull människa ska garanteras alla – dem som söker asyl i Finland, dem som står i brödkön och dem inom äldreomsorgen.
Det här är det bästa sättet att försvara demokratin mot mörka krafter. Tidsandan är än så länge präglad av desperation, en känsla av förlorad kontroll och utanförskap för alldeles för många. Om vi vänder på det hela kan vi skapa en tidsanda där hoppet för framtiden, både i privatliv och för demokratin, är präglande. Detta är vår uppgift som politiker.