Rekordslakt – är det skornas förtjänst?
2.01.39. Varje artikel som jag läst än så länge om Eliud Kipchoges utomjordliga världsrekord har inletts med att repetera vad hans maratontid innebär för fart.
Jag vill helst inte tråka ut er, men det är 17,3 sekunder i snitt per 100 meter, 34,6 sekunder per 200 meter, och 14.25 per 5 kilometer. Den andra halvan (21,1 km) gick på 1.00.33, vilket underskrider Harri Hänninens och Janne Holméns delade finska rekord på halvmaraton med två minuter. Folk brukar ha lätt för att relatera till löpfarter.
Det är förstås den rena löpfarten som är mest frapperande och som är den största orsaken till att en finländare aldrig kommer att vara i närheten av den maratontiden. Ta till exempel en skidåkare som Matti Heikkinen med en syreupptagningsförmåga kring 90 milliliter per kilo per minut. Det är säkert minst lika bra som kenyanen Kipchoge. Men löptekniskt är skillnaden mellan dem ett ljusår. En elitlöpare som Kipchoge kan springa med cirka 4 minuter per kilometer utan att förbruka mer syre än cirka 30–40 ml/kg. För de flesta kräver det 55–60 ml/kg.
Kipchoge är i en klass för sig också i maraton, världens kanske mest konkurrerade friidrottsgren vid sidan om 100 meter. Han förbättrade landsmannen Dennis Kimettos fyra år gamla världsrekord med sinnessjuka 78 sekunder, vilket är den största rekordförbättringen på 50 år.
Resultatet var i sig ingen enorm överraskning efter att Kipchoge i ett inofficiellt rekordförsök på formelbanan i Monza sprungit maraton på 2.00,25 med hjälp av en bil och en vindsköld. Ändå: Kipchoges världsrekord är i klass med Paula Radcliffes världsrekord, 2.15,25, för damer i mixed start. Enastående.
Hur är det möjligt? Det biologiska passet har gjort det allt svårare att manipulera sina blodvärden med dopning, så det kan inte vara förklaringen till att herrarnas världsrekord förbättrats från 2.05,42 till 2.01,39 under 2000-talet. Under 2010-talet har världsrekordet putsats hela fyra gånger. Samtidigt är Kenenisa Bekeles rekord på 10 000 meter redan över tretton år gammalt.
Den största orsaken är att talangscouterna finkammar Etiopien och Kenya, där de största löpbegåvningarna finns. Ingen som är född utanför de här två länderna har sprungit maraton under 2.05. Det får norrmannen Sondre Nordstad Moens fantomtid 2.05,48 förra året att framstå som ännu mer fantastisk. En annan orsak är förstås pengarna – det rör sig betydligt större prispengar i maraton än i banlöpning.
Ändå. 78 sekunder. Vad har Kipchoge som Kimetto inte hade 2014?
Ett svar: snabbare skor. Kipchoge använder Nikes Vaporfly, vars kolfibersula enligt Nike själv förbättrar prestationsförmågan med fyra procent. Ett koncept som förresten Karhu lanserade för flera år sedan utan större framgång.
Kimetto använde Adidas Adios Boost. Fyra procent är en gigantisk fördel – om det är sant.
NY Times utredde Nikes påstående genom att granska hundratusentals maratonlopp och halvmaratonlopp genom träningsapplikationen Strava. Konklusionen: löpare med Vaporfly är 3–4 procent snabbare än medtävlare med sämre skor, inklusive Adios Boost. Vaporfly är minst 1 procent snabbare än de näst snabbaste skorna.
Vad betyder det i praktiken? Kipchoge förbättrade Kimettos världsrekord med 1,07 procent. Utgjordes skillnaden helt och hållet av skorna? Svårt att säga.
Hur som helst, rekordslakten ger internationella friidrottsförbundet IAAF en del att tänka över. Friidrott borde inte vara en sport där utrustningen avgör. Annars blir världsrekord och i själva verket alla statistikresultat fort meningslösa. Ni minns Speedos hajdräkt LZR? I OS i Peking vanns 98 procent av alla simmedaljer med en Speedo LZR. Blev snabbt förbjuden. I själva verket var fördelen uppskattningsvis 2 procent – i klass med Nikes sko, ifall alla estimat stämmer.
På tal om utrustning, samtidigt som Kipchoge löpte världsrekord krossaded Tommi Martikainen det finska rekordet i en timmes cykling på utomhusvelodromen i Åbo. Resultatet 47,031 är mer än en kilometer bättre än det gamla rekordet. (Martikainen är dock mera känd som Lotta Lepistös tränare.)
Sammanträffningsvis satte Vittoria Bussi ett par dagar innan nytt världsrekord för kvinnor i mexikanska Aguascalientes, 48,007 kilometer. Världsrekordet för kvinnor är alltså betydligt bättre än det finska rekordet för män.
Skillnaderna i förhållandena är förstås enorma. Aguascalientes ligger på 1 800 meters höjd, där luften är tunnare och därmed luftmotståndet mindre. Framför allt: velodromen ligger inomhus. I motsvarande förhållanden kunde Martikainen sannolikt ha klarat 49, kanske 50 kilometer.
”Världsrekordet ger internationella friidrottsförbundet IAAF en del att tänka över.”
MARCUS LINDQVIST reporter