Wegelius kammarstråkar plockade friskt ur den nordiska stråkmusikens skattkammare
WKS konstnärliga ledare Annemarie Åström träffade mitt i prick, när hon frågade sig varför man inte kunde spela Johan Svendsens Oktett i stället för Mendelssohns dito.
Höstens dagar le åt hela världen
Henrica Fagerlund, kontrabas; Pippa Sieppala, Lili Liu, annemarie Åström och Sebastian Silén, violin; Charlotta Westerback, altviolin; emil Holmström och Martin Malmgren, piano; Stella Michael och Katharine Hao, flöjt; Wegelius Kammarstråkar samt elever från Martin Wegelius-institutets huvudkurs, dir. emilia Hoving. Larsson, Sibelius, tschetschulin, Grieg, Kajanus, Svendsen. G 18, 23.9.
Wegelius Kammarstråkars höstkonsert med nordiskt tema gav publiken (som kunde ha varit större!) en möjlighet att bekanta sig med några riktiga rariteter, som kompositioner av dirigentlegenden Robert Kajanus (1856–1933).
Kammarstråkarnas konstnärliga ledare, violinisten Annemarie Åström ställde en viktig retorisk fråga med anknytning till norske Johan Svendsens (1840–1911) Oktett för stråkar (1866): varför inte spela Svendsens oktett i stället för Mendelssohns dito?
Hon träffar mitt i prick. Var och en som planerar ett konsertprogram borde fundera om det möjligen finns andra alternativ än de mest självklara. Den flott klingande långsamma satsen ur Svendsens stora oktett talade för sig själv.
Konserten inleddes med svenske Lars-Erik Larssons (1908–1986) Concertino för kontrabas och stråkorkester (1957), ett verk där tonsättaren öser ur den klassisk-romantiska källan. Solisten Henrica Fagerlund tolkade nyansrikt de mjuka, expressiva linjerna i första satsen, andra satsens vemod samt finalens löpningar. Orkestern spelade alert under Emilia Hoving, som studerar dirigering vid Sibelius-Akademin.
Jean Sibelius (1865–1957) Duo för violin och altviolin (1891/92) och Agnes Tschetschulins (1859–1942) Berceuse för violin och piano (1888) var ljusa miniatyrer. Tschetschulin, en av Finlands första kvinnliga tonsättare, var själv en välutbildad violinist.
Konsertens intensiva höjdpunkt var Åströms och pianisten Emil Holmströms passionerade och virtuosa tolkning av Edvard Griegs (1843– 1907) tredje violinsonat, c-mollsonaten från år 1887. Grieg sammanfogar här dramatiska och finstämda ingredienser till en rapsodisk men inte för den skull mindre verkningsfull helhet, som kulminerar i den vilda finalen.
Musiknumren varvades med mellanprat och små intervjuer med Åström som konferencier. Dessa inslag var smidiga och informativa och skapade en öppen atmosfär, men gjorde också helheten litet rastlös.
Det var i varje fall intressant att höra violinisten Sebastian Silén berätta om sina arrangemang för violin och piano av Kajanus Air élégiaque (1886) och Spiccato (1931). Utöver dessa spelade Silén och pianisten Martin Malmgren även Kajanus Nocturne, ett stämningsfullt stycke från år 1929.
Silén spelade utantill. I den kvicka perpetuum mobile-texturen i Spiccato drabbades han av en minneslucka, men klarade situationen galant.
Konserten avslutades med Sibelius Suite Mignonne för två flöjter och stråkorkester (1921) i en livlig tolkning där erfarna elever från Martin Wegelius-institutets sommarkurs gjorde en viktig insats.
❞ Var och en som planerar ett konsertprogram borde fundera om det möjligen finns andra alternativ än de mest självklara.