Duktiga flickor känner nästan alltid någon form av prestationsångest
UNGDOMAR I HBL (23.9) berättar Heidi Hakala om sin debutroman Bara lite till som handlar om duktighetssyndromet. Beskrivningen om den prestationsångest som drabbar duktiga flickor och pojkar känns säkert bekant för många unga i dagens Finland.
Ofta blir man utsedd till den duktiga flickan redan i barndomen. Som barn känns det trevligt att vuxna märker en, och det är roligt att få beröm då man får höga betyg i skolan. Så småningom blir man äldre, kraven för att vara duktig blir högre, men man ser till att möta dem. I gymnasiet börjar känslan av stress gällande ens egen prestation bli nästan konstant. Den duktiga flickan måste ha bra betyg i alla kurser, skriva L i studentexamen, och bli antagen till universitetet på första försöket.
Vid detta skede i utbildningen är det många duktiga unga som får en chock. Kanske man inte riktigt klarade sig så bra i studentskrivningarna som en duktig flicka borde göra. Kanske man inte kom in på universitetet, även om man spenderat otaliga timmar på att studera till antagningsprovet. Som en duktig flicka kan dessa händelser kännas som om världen gått under. Flera av mina bekanta led av just denna känsla efter gymnasiet. Det var svårt att förklara för släkt och vänner att man inte kom in på universitetet, och att man nu måste vänta ett år på nästa antagning. I värsta fall ledde rädslan för att misslyckas igen till en långvarig oförmåga att fortsätta med studierna eller hitta ett jobb.
Själv gick jag den lätta vägen efter gymnasiet, eftersom jag sökte till universitet utomlands där jag inte behövde skriva några antagningsprov. Ändå grät jag bittra tårar då jag inte blev antagen till mitt drömuniversitet, utan i stället måste nöja mig med mitt andra val. Denna bitterhet kunde naturligtvis aldrig visas för andra människor, för det skulle ju betyda att jag hade misslyckats, att jag inte kunde klara allt, att jag inte var så duktig som alla trodde. Jag ansåg att duktighet var en del av min personlighet, och att jag inte visste vem jag var om jag misslyckades. Även om ingen direkt krävde något från mig känner jag alltid förväntningen, förutsättningen att ”hon klarar ju det lätt”. En duktig flicka bränner lätt ut sig i strävan att möta dessa förväntningar, oberoende om det handlar om ens egna förväntningar eller de man tror att andra människor har.
Vägen till att bli den duktiga flickan eller pojken börjar ofta tidigt i barndomen. Har man som barn lärt sig att duktighet bringar lycka så kan det vara mycket svårt att tänka om som vuxen. Oavsett om ens duktighet uppenbarar sig genom succé inom utbildningen eller via glamorösa bilder på Instagram känner den duktiga flickan nästan alltid någon form av prestationsångest.
Förhoppningsvis hjälper Hakalas bok många unga duktiga flickor och pojkar att inse att duktighet inte betyder att man aldrig får misslyckas. Man måste inte alltid vara bäst, och man måste inte alltid klara bara lite till. Och det är helt okej.