Regeringsförhandlingarna har aldrig pågått längre än 25 dagar i Sverige och de har aldrig varit så svåra som nu.

Sveriges nya riksdag har värmt upp med att välja talman och avsätta statsminister Stefan Löfven (S). Nu ska en ny regering skapas, på något sätt.

Det är höst och Löfven faller, kunde de borgerliga i Sverige i går skadeglatt konstatera. Stefan Löfven entledigades från sin statsministerpost då en majoritet av Sveriges riksdag inte gav honom sitt förtroende. Men han fortsätter i alla fall i ledningen för en övergångsregering tills en ny regering är klar.

Det kan ta en tid. Med största sannolikhet kommer det att ta längre än någonsin tidigare eftersom regeringsförhandlingarna aldrig har pågått längre än 25 dagar i Sverige och de aldrig har varit så svåra som nu.

På torsdag inleder den nya talmannen Andreas Norlén (M) samtal med riksdagspartierna om följande regering. Norlén har beträffande sin egen roll lugnt konstaterat att han är talman, inte trollkarl, men viss magi kan nog krävas.

Det är nu som allvaret börjar. Hittills har alla partier envist hållit fast vid sin politiska linje utan att visa någon kompromissvilja. Om den saknas blir Sverige utan regering för all framtid. Det krävs kompromissvilja och avsteg från tidigare påståenden.

En lösning kan inte nås utan att det samtidigt uppstår en svekdebatt. Fast egentligen är det för alla fråga om att se sanningen i vitögat, erkänna det realistiska politiska läget.

Talmansvalen i Sveriges riksdag brukar vara en formalitet, men även i dessa fanns den här gången dramatik. Det var väntat att Moderaternas Andreas Norlén i måndags valdes till ny talman. Det skedde med stöd av Sverigedemokraterna. Däremot blev SD snuvade på den talmanspost man enligt tidigare praxis som riksdagens tredje största parti skulle ha varit berättigat till.

Nu avgjordes valet av andra vice talman av att Alliansens alla ledamöter lade ner sina röster samtidigt som det rödgröna blocket röstade för Vänsterpartiets kandidat. SD blev därmed utan borgerlig gentjänst för att ha röstat på M:s talmanskandidat.

Hur det blir i regeringsförhandlingarna återstår att se. SD:s ordförande Jimmie Åkesson konstaterade inför statsministeromröstningen i går att hans parti är berett att förhandla och kompromissa med alla, men att SD röstar mot alla regeringar som inte vill ge Sverigedemokraterna något inflytande. Tillsvidare har inget annat parti än Kristdemokraterna antytt att något samarbete med SD skulle komma på fråga.

Men det svåra matematiska läget är ett faktum, de två traditionella blocken behöver stöd utifrån för att kunna regera på sikt. Om den nya regeringen inte ska behöva ta stöd av SD så krävs uppgörelser över den traditionella höger-vänster blockgränsen.

Socialdemokraterna har upprepat redan otaliga gånger att blockpolitiken i Sverige har kommit till vägs ände. Också inom Alliansen talar man om behovet av breda politiska överenskommelser i framtiden.

De två blocken har ändå diametralt olika syn på hur en blocköverskridande politik i praktiken ska gå till. Sossarna ser det som givet att det ska ske med dem som dominerande parti i regeringsställning. Alliansen igen anser att de borgerliga ska bilda regering och att det rödgröna blocket, eller närmast Socialdemokraterna blir stödande part.

Centern och Liberalerna är i nyckelställning och verkar ha ett vägval framför sig som kan vara avgörande för den borgerliga alliansens framtid. Den kan bli kort, eventuellt inte längre än regeringsförhandlingarna.

Både C:s ordförande Annie Lööf och L:s ledare Jan Björklund konstaterade igen på tisdagen att de inte kommer att sätta sig i en regering som tvingas samarbeta med SD.

Det ger S än större orsak att inte ge efter i sin syn på hur ett samarbete över blockgränsen skulle kunna ske. Genom att inte gå med på att samarbeta med en alliansregering ökar chansen att hela alliansen spricker. Det har S absolut ingenting emot.

Samma öde går Alliansen till mötes om M och Kristdemokraterna går med på att trots allt samarbeta med SD. Då tackar C och L för sig. Klockorna klämtar.