Efterklokhet ifrågasätta föräldrarnas motiv att sända barn till Sverige

KRIGSBARN Enligt HBL (21.9) har man i USA använt de 70 000 finländska krigsbarnen som exempel på vilka negativa konsekvenser en separering av flyktingbarn från deras föräldrar kan få. Jämförelsen mellan dagens flyktingbarn som förvaras inlåsta bakom stängsel i USA och de finländska barnen, som välkomnades i trygga svenska hem under kriget, är missvisande och upprörande.

När Sovjetunionen i november 1939 angrep Finland fick vårt lilla, neutrala land hela världens sympatier. Men konkret hjälp fick vi nästan bara från de nordiska länderna och framför allt från Sverige.

Utöver omfattande penninghjälp, mathjälp och kläder, var hela 8 200 svenskar och 720 norrmän beredda att offra sina liv i frivilligtrupperna i Finland.

Samtidigt inledde man en omfattande mottagning av finländska krigsbarn och grundade en fadderrörelse för de barn som blev i hemlandet. Under krigsåren 1939– 1945 sändes från Finland över 70 000 barn till Sverige, inemot 4 000 till Danmark och drygt 100 till Norge för att undkomma bomber, sjukdom och nöd.

Företräde gavs åt undernärda och sjuka barn, vilka uppgick till över 5 000. Härutöver fick över 50 000 flyktingar från Lappland skydd i Sve rige när evakueringsordern kom på hösten 1944.

Det stora flertalet av de finländska krigsbarnen fick ett varmt mottagande i sina provisoriska svenska hem och återvände efter kriget till Finland. Den hjälp de svenska familjerna gav oss krigsbarn var unik också i en internationell jämförelse – ett världsrekord i sitt slag.

Det har – med rätta – framförts att små barn inte borde skiljas från sina föräldrar ens under krig. Men, om barnet är undernärt eller allvarligt sjuk, familjen utbombad, pap pan har stupat och mamman som ensamstående förälder har en stor barnaskara, är de goda alternativen få. Dessutom fanns det en utbredd rädsla att kriget skulle sluta i kapitulation och att segrarmakten skulle skingra familjerna och deportera föräldrarna (såsom skedde söder om Finska viken).

När det är fråga om hela 70 000 barn och människoöden är det självklart att däri ingår många tragiska fall och olyckliga människor. Men att för den skull ifrågasätta de hårt trängda finländska för äldrarnas eller de hjälpande svenska familjernas motiv är sorglig efterklokhet.

I de flesta fall bibehölls kontakten mellan krigsbarnen och deras svenska familjer långt efter återkomsten till Finland och matpaketen från Sverige till det fattiga Efterkrigsfinland fyllde ett verkligt behov. I mitt eget fall har kontakten med och vänskapen till min kära svenska familj pågått redan i över 70 år och omfattar fyra generationer. CARL-OLAF HOMÉN krigsbarn 1944–45, Esbo