Bandkonceptet ger The Internet ett unikt soulsound
Soulkollektivet The Internet är ett tämligen unikt fenomen på soulhimlen.
Inom den moderna soulen har Los Angeles-kvintetten The Internet på 2010-talet så småningom bättrat på och stigit fram som ett fenomen att räkna med. Det gör dem inte nödvändigtvis ännu stora här på vår sida om Atlanten, men senast efter att de i somras gav ut sin fjärde skiva börjar det vara dags att uppmärksamma dem även i vidare kretsar.
Först och främst, när jag kallar The Internet för ett fenomen, handlar det om att de inom sin genre är något så pass ovanligt som ett organiskt band. Just inom soul/r’n’b är ju det normala att det är sångaren (ibland flera sångare) som är själva artisten, stjärnan – uppbackad på sin höjd av ett gäng mer eller mindre permanenta, men oftast anonyma studiomusiker.
Så har det – i motsats till rock där bandet fortfarande är normen – egentligen varit sedan 1980-talet då de stora, självspelande funkorkestrarnas tid började vara över. Ett prominent undantag är världens bästa hiphop-band, The Roots.
Att det blivit så, har sina orsaker och kan vara intressant att dryfta kring, men det tänkte jag inte gå in på. Det väsentliga här är att det uttryckligen är bandkonceptet som medverkar till att ge The Internet deras unika karaktär; jag kommer inte på någon annan soulakt som låter just så här.
Ett organiskt bandsound
Fast då syftar jag ändå inte i första hand på det mjukt grooviga gunget, som nog är rätt vanligt inom den här stilen. Snarare handlar det om hur de distinkta basfigurerna och rytmgitarrens tillbakalutade funkriffande vävs ihop med det levande trumspelet, vilket sammantaget gör att det omisskännligt låter som ett band om dem.
Att sedan keyboardisten Matt Martians har en stor del i soundet och även står som producent, bidrar för sin del till den organiska helheten. Sist men inte minst bör nämnas frontsångerskan Syd Bennett, vars coolt återhållsamma sångstil har jämförts med Aaliyah, men också får mig att tänka på TLC och påminner emellanåt, i mer sensuella stunder, om Janet Jackson.
Öppningsspåret Come Together (inte en Beatles-cover) är ett fint exempel på hur banddynamiken byggs upp och elementen faller samman. En snygg detalj i arrangemanget är för övrigt hur refrängens textrad ”They gon’ get us to come together” för varje gång den upprepas, ljuder snäppet högre.
Därpå följande Roll (Burbank Funk) har en 80-talsmässigt funkig bas och här är det gitarristen Steve Lacy som hörs på sång.
Så här anges tonen och soundet är genomgående hur skönt som helst. Det är bara att luta sig tillbaka och låta öronen vila.
Skönt, mjukt och jämnbra
Låtmaterialet känns på det hela taget jämnbra, men då tempot håller sig kring en stadigt mjuk midtempolunk, börjar det i något skede låta monotont. Och Syds coola sångstil kan kännas oengagerad.
Därför hade jag gärna som omväxling hört mera sång också av Steve Lacy. Förutom på funkiga Roll hörs han i ledande roll på en annan favorit, nästsista spåret Beat Goes on, som har ett mer energiskt beat. Mot slutet skiftar tempot mot ett rentav drum ’n’ bass-aktigt trumkomp.
Slutet gott, allting gott blir den övervägande känslan, trots en smärre svacka efter en lovande inledning.
När jag kallar The Internet för ett fenomen, handlar det om att de inom sin genre är något så pass ovanligt som ett organiskt band.