Höstsonaten för den inre linsen
Sebastian Fagerlunds opera Höstsonaten fungerar överraskande väl också utan det visuella elementet.
Opera
Höstsonaten
Musik: sebastian Fagerlund. libretto: Gunilla Hemming efter ingmar bergmans filmmanus. Nationaloperans kör och orkester under John storgårds. Anne sofie von otter, mezzosopran, erika sunnegårdh, sopran, tommi Hakala, baryton, Helena Juntunen, sopran, Nicholas söderlund, bas. (bis)
Opera på skiva. Fungerar det över huvud taget? Förutom när det handlar om bekanta verk, som man kan utan och innan och ser framför sig. Den färska inspelningen av Höstsonaten är ett bra tillfälle att pröva konceptet. Jag har inte sett stycket på scen och närmar mig – även om filmen naturligtvis är bekant – således stoffet på textens och partiturets villkor.
Och det visar sig fungera överraskande väl. Sebastian Fagerlunds musik är emotionellt rikhaltig och expressiv, målerisk utan att förfalla till övertydligt understrykande, och frammanar effektivt bilder på den inre linsen. De sceniska skeendena får tillräckligt med tid att växa fram av egen tyngd och mer än en gång faller en av förra seklets stora musikdramatiker, Benjamin Britten, en i hågen. Såväl beträffande sättet att handskas med stoffet överlag som, stundtals, konkret musikaliskt.
På minuskontot kan sättas en viss monotoni. Fagerlund har inte förlänat
■ rollerna karaktäristiska tonsfärer och moderns och dotterns musik klingar följaktligen rätt likartat. Han har utvecklats som melodiker, men fortfarande är melodin den minst övertygande beståndsdelen i den uttrycksmässiga verktygslådan. Vokallinjerna framskrider inte sällan i onödigt långsamt tempo – orkestersatsen är rörligare – och temporära orkestrala dubbleringar av sångstämmorna hade onekligen gjort susen.
Vokal auktoritet
Att ha Anne Sofie von Otter som den narcissistiska världspianisten Charlotte Andergast är något av en lottovinst och med sin vokala auktoritet bär hon upp det hela på ett imponerande sätt. Erika Sunnegårdh är alls inte dålig som den försmådda dottern Eva, men hennes vokala uttryck ligger onödigt nära von Otters och vibratot är ställvis vådligt stort.
I backspegeln sett hade Helena Juntunen (här den funktionsstörda systern Helena) med sin språkligt idiomatiska och uttrycksfulla ljusa sopran varit ett naturligare val som Eva. Den tafatte prästmannen Viktor görs känsligt av Tommi Hakala, som ändå kunde ha slipat det svenska uttalet ytterligare. Nicholas Söderlund gör vad han kan av sin roll som Charlottes avlidne älskade Leonardo och kören är suggestiv som publik iscensättare av Charlottes fantasivärld.
BIS skall ha en eloge för påpassligheten att sätta några av föreställningarna på Nationaloperan för ett år sedan på burk. John Storgårds och hans ensembler gör ett föredömligt målmedvetet och koncentrerat jobb – och publiken är föredömligt tyst – och ljudbilden är, på självklart BISvis, klart differentierad och varm.
Ingen oäven utgåva alltså, och en fascinerande konstnärlig upplevelse även det visuella elementet förutan, men ett långt minustecken ristas för det knapphändiga texthäftet. En kort intervju med tonsättaren samt synopsis är allt som erbjuds. Visst hade en musikalisk analys varit på sin plats, liksom några ord om processen att transformera ett filmmanus till operalibretto.