Anna Calvis effektiva kontraster

rOck

Anna Calvi

Hunter (domino/ Playground)

Den största stunden på Anna Calvis album Hunter infaller en bit in i låten Indies or Paradise. Då river hon i gång ett gitarrutbrott som är skivans enda, men i stället av en sådan dignitet att det är den här halvminuten jag efter att musiken tystnat bäst kommer ihåg. En vulkanisk, bombladdad explosion som Jimi Hendrix kan nicka godkännande åt från sin himmel.

Calvi gav under tidigt 10-tal i snabb takt ut två album, men har därefter tagit fem år på sig för att landa i en större säkerhet i sitt uttryck. Det teatraliska finns kvar men är nu naturligare inkluderat i sånghelheterna, samtidigt som ljudbilden blivit mindre polerad. Producenten Nick Launay, känd för det långvariga samarbetet med Nick Cave, har här säkert haft mer än ett finger med i spelet.

På sina tidiga utgåvor drogs Calvi mot det extrema, nu är det kontrasterna och deras samverkan som gäller. I botten ligger noggrant utmejslade poplinjer, som sedan filtreras genom en mullrande, tung groovematta. Samtidigt glider hennes röst mellan ett dramatiskt operauttryck och höga, sköra partier där hon plötsligt låter väldigt sårbar.

Kvinnligt och manligt

De rätt spartanska texterna fokuserar ofta på ett uttalat queer-tema. I Chain rör hon sig genom hela låten fram och tillbaka mellan den kvinnliga och manliga polen, och ifrågasättandet av traditionella genusföreställningar färgar också andra nummer.

Och två mer atypiska, balladorienterade låtar som visat sig växa rejält med fler lyssningar är den suggestivt filmiska Swimming Pool, med drömsk undervattensstämning, och Away – som blir ett bevis på att Calvi också kan göra musik där allt överflödigt skalats bort, och gett plats för en enkel skönhet.