Med ironin som verktyg
På LCMDF:s nya album sjunger Emma och Mia Kemppainen ”jag är så jävla zen att det syns, eller hur?”. Med ironin som verktyg tar indiepopduon sig an allt från självhjälp till Tinder, men vägen till nya albumet har inte varit lätt.
När jag träffar indiepopduon LCMDF i en studio i Tölö återkommer begreppet ”jonglera med katter” flera gånger. Systrarna Emma och Mia Kemppainen använder orden i olika sammanhang, att man till exempel kan vara snäll mot sig själv i stället för att ”jonglera med katter”, och det syftar till mångsysslande. Ändå fångar begreppet in LCMDF: en duo som har självironi och – distans, som ständigt tänjer på sina gränser och har många järn i elden.
– Texterna är viktiga i vår musik och det finns alltid en självironi i dem, säger Emma.
Jag träffar henne och systern Mia en dag innan deras nya album Sad Bangers ska publiceras. Albumet är det första som duon släpper sedan 2011 och när de beskriver skivan jämför de den med världens sorgligaste barnkalas.
– Man sitter där med sin partyhatt men så kommer ingen, säger Mia.
– Eller så är man omringad av en massa människor på en klubb men alla är egentligen lite ledsna, tillägger Emma.
Emma och Mia säger att det känns som att albumet redan ligger ute. LCMDF har fått mycket medial uppmärksamhet innan släppet och dessutom blev Sad Bangers klart för över ett år sedan.
– Det har varit hektiska tider men nu är jag jätteglad, också över att vi inte gav ut albumet tidigare. Att ge ut det nu har var varit lugnt och skönt. Vi har haft mer is i magen, säger Emma.
Kompromisslöst album
Sad Bangers är gjort helt enligt Emmas och Mias viljor och visioner. De började skriva låtarna och arbeta på albumet år 2013, men tog sedan en paus. De behövde en timeout för att de mådde dåligt av att försöka passa in enligt de krav som musikindustrin ställde.
– Då ville alla att man skulle göra urban musik och vi satt redan på majoriteten av låtarna till albumet och tänkte ”yikes, det här är inte alls urbant”. Då tänkte vi också att ingen kommer att gilla det här, så det var bra med en timeout.
När LCMDF nu fått mycket positiv feedback, bland annat av svenska musikmagasinet Gaffa, är de nöjda med beslutet att göra albumet på egen hand.
– Man blir helt tårögd för att någon förstår det man har hållit på med, säger Emma.
– Man vet inte alls vilken feedback man kommer att få och sen valde vi bara att göra vad vi på riktigt ville. Därför känns det som att ”äntligen, någon som förstår!”, säger Mia. I Gaffa skrev recensenten att man flera gånger siat om er ljusa framtid men att det sedan blivit tyst. Hur förhåller ni er till den feedbacken? – Det är ganska klassiskt för musikindustrin. Om någonting är riktigt bra så borde man alltid skapa något ännu bättre. Men vi gör allting på egen hand så det finns inget system bakom oss som har radat upp vår framtid, säger Mia.
Både Emma och Mia anser att LCMDF:s tidiga början påverkat hur bandet har utvecklats. De började spela när de ännu gick i gymnasiet och fick således aldrig den vanliga perioden i tidiga 20-åren. Därför har resan framåt inte sett linjär ut.
– Den andra delen av ekvationen är hur medierna fungerar. Du måste alltid toppa det du tidigare gjort för att vara lika bra. Du ska alltid ha ännu ett hattrick. Sen är det lite sinnessjukt att den här industrin fungerar så att man är borta i två år och plötsligt tycker alla att man gör en comeback, säger Emma.
– Vi har ju hela tiden satt ut ny musik och skrivit för andra människor. Vi har studerat och det har varit fullt ös. Men sedan lyfts bara vissa saker fram. Det är ganska omöjligt att veta vad som blir populärt. Vi gör musik och antingen blir det något eller så blir det inte, tillägger Mia.
Utmattning krävde en paus
En annan orsak till att det blev en längre paus innan Sad Bangers släpptes var att Emma fick utmattningssyndrom år 2015, något hon valt att prata öppet om i dag.
– Man lär känna sig själv mycket bättre genom en sådan här process så jag är egentligen glad över allting som hänt. Jag står nu på en stadigare grund. Men det var inte lätt på något sätt.
– Sen vet jag inte var jag skulle ha varit om jag inte hade tagit en paus. Den här skivan hade nog inte funnits då, säger Emma.
– Nej, du skulle kanske ha ett urbant soloprojekt där du jonglerar med katten med lite ryckningar i ögonen, inflikar Mia.
Emma berättar att det också kunde ha gått mycket värre. Nu löste sig allt även om det kändes hemskt i perioder. Däremot har det dröjt länge innan hon känt att hon är helt tillbaka igen.
– Nu på sommaren kände jag att jag fick lugn. Vi hade inga festivalspelningar utan vi har tagit det jättelugnt och sparat på energi. Och så var vi ute i skärgården och jag hade två veckor utan internet. Efter det kände jag att jag var redo. Hur påverkade Emmas utmattning dig, Mia? – Vi jobbar ju tillsammans men vi är också systrar så det påverkade på alla sätt och vis. Vi har alltid haft ett bra förhållande och stöttat varandra. Men det har varit en kamp för oss båda att göra den här skivan. Det skulle jag inte ha klarat ensam. Hur hittar ni en balans i dag? – Man måste vara snäll mot sig själv, och låta saker ta tid och göra en sak i taget, säger Emma.
En knäpp sommar
En av låtarna på Sad Bangers heter Thank god I didn’t get to know you at all (fritt översatt: Tack gud att jag inte lärde känna dig alls). Låten handlar om dejtningappen Tinder och de spel som folk spelar med varandra där. Den inspirerades av sommaren 2014 när Emma testade på appen.
– Låten börjar med texten ”det här är en knäpp sommar”. Jag hade just blivit singel och är sådan som varit i förhållanden en stor del av mitt liv. Och vad som kom fram då var att någonstans i ryggmärgen fanns en konservativ idé om att man ska leta efter en prins på en vit häst och ”sann kärlek”. Så man fastnar vid varje person man träffar.
Emma berättar vidare att låten blev ett mantra för henne att man inte ska bry sig om varje dejt.
– Det började med att jag hade mantrat ”jag känner inte dig, jag vill inte ens känna dig” och sen kom Mia in i rummet och bara ”tack gud att jag inte lärde känna dig alls”. Det är så låtar kommer till. Har du fortsatt med Tinder efter den där sommaren? – Nej, det var den där ena sommaren. Den knäppa sommaren.
– Och det var tillräckligt, tillägger Mia.
En annan låt som har glimten i ögat är It’s so fucking hard to be me.
Det är ganska omöjligt att veta vad som blir populärt. Vi gör musik och antingen blir det något eller så blir det inte. Mia Kemppainen
Den handlar om att man försöker vara i någon sorts zen-balans, med yogapass dagligen som man dokumenterar på Instagram, utan att det nödvändigtvis hjälper.
– Ena raden går ”jag är så jävla zen att det syns, eller hur?”. Det skildrar när man försöker använda självhjälp som ett plåster på någonting och sen aktivt demonstrerar det utåt. Och det hjälper inte så mycket, säger Emma.
Tillbaka i Finland
För ett par år sedan tog Emma upp frågan om varför finska festivaler bokar färre kvinnliga akter i jämförelse med manliga. Då sade hon också att utvecklingen mot en mer jämställd musikscen går långsamt. När jag ställer frågan om hur de tycker läget ser ut i dag är både Emma och Mia försiktigt positiva.
– Att jag tog upp det där med festivalerna utgjorde en jättestor skillnad. Tidigare pratade ju ingen i Finland om saken. Och sen kom metoo och det ändrade också på väldigt mycket, säger Emma.
– Men det är bara bullshit när någon säger att det är jämställt nu. Just människor som bara ”lugna er nu, det är jämställt”, säger Mia.
Båda påpekar att samhörigheten mellan kvinnliga artister och producenter ökat också i Finland, där det sker fler samarbeten och projekt.
– Första steget är att inleda diskussionen. Sen märker man att det finns andra människor som tycker och känner lika som en själv.
I dag bor Emma och Mia i Helsingfors efter att tidigare ha bott i Berlin. Båda tycker att det känns bra att vara tillbaka men är väldigt tacksamma för sina internationella referensramar.
– Indiemusiken har varit ganska liten i Finland. Då har det varit bra med Berlin och internationell indie som referenspunkt. På så sätt har vi vetat att det finns en publik och vågat göra sådant som vi vill göra, säger Emma.
– Sen kunde det finnas ett större intresse i Finland för artister som vill sjunga på engelska och göra en internationell karriär.
Vad händer nu för LCMDF?
– Vi ska skriva lite låtar och så jobbar jag på en soloskiva just nu, säger Mia.
– Vi är låtskrivare på BMG i Tyskland så i och med det har vi en hel bank som är full med låtar som vi kanske ger ut någon gång. Vi får se, säger Emma.
LCMDF ordnar releasefest för det nya albumet på Tavastia i Helsingfors den 29 september.