Bubblan, populismen och demokratin
Bör man känna oro för demokratin? Jag har försökt formulera ett svar på den frågan under de senaste månaderna. Den är lätt att besvara med klassiska ”å ena sidan, å andra sidan”. Det är bra att vara ute i god tid, att i preventivt syfte varna för auktoritära strömningar. Men det är också kontraproduktivt att alarmistiskt ropa varg eftersom det oroar och minskar tilltron till demokratins styrka.
Inför en demokratidebatt i morgon på bokmässan i Göteborg tog jag ett kliv ut ur min liberala åsiktsbubbla. Jag läste boken ”Populistiska manifestet” av två tvättäkta vänsterdebattörer, ettriga Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, och Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten. Efter att ha lämnat den obligatoriska kapitalist- och klassretoriken åt sidan, kom jag till den uppmuntrande slutsatsen att författarna berikar den demokratibild jag ritat upp i min bok i ämnet.
I Sverige pågår en het debatt om rasism, invandring och regeringsalternativ. Den verkar delvis gå på högvarv då den intellektuella eliten hävdar sitt moraliska tolkningsföreträde, samtidigt som det politiska etablissemanget kämpar med en svårlöst ekvation. – Här är ett urval av vänsterdebattörernas åsikter som kan ha relevans även hos oss.
Acceptera också sådana fakta som gynnar de främlingsfientliga. Populismen kan bara motverkas om existerande problem åtgärdas, även om de påtalas av ”fel” kretsar.
Populister och högerextrema vill monopolisera fosterländskhet; de progressiva måste ompröva och klargöra sin syn på nationalstaten som en positiv institution, som värnar om tryggheten och om demokratiska värderingar.
Talet om välfärdsflyktingar är en myt. Allt pekar på att de allra flesta vill klara sig själva, ett faktum som invandringens motståndare inte kan svälja. Deras rädsla för att invandrarna ska stjäla jobben är lika stor som att de aldrig ska börja jobba.
När den politiska och sociala polariseringen ökar i samhället blir det mera rum för högerpopulismen. Utarmningen av landsbygden skapar också grogrund för missnöjet. Till detta bidrar det urbana föraktet för de som hamnar på sidan. Vennamo lyfte fram ”det glömda folket”.
I Sverige tror många att integrationen underlättas om man förnekar den egna kulturen. Antirasisterna säger att det inte finns svenska värderingar. Samtidigt skall mångkulturen få frodas. Men demokratin är beroende av vissa gemensamma normer och värderingar som är grunden för ett hållbart samhällskontrakt.
Om man stämplar all samhällskritik som populism, försvårar man nödvändig politisk förnyelse.
Kampen mot rasismen och identitetspolitiken kan leda till sekterism då bara de renläriga får uttala sig. Populisterna kan peka på att motståndarna är lika extrema som de själva beskylls vara.
De två vänsterprofilerna menar också att kampen om Sverigedemokraternas vanliga väljare – alla är inte rasister – är viktigare än avskyn för partiet. Samtidigt får socialdemokratin stark kritik för sina ideologiska försummelser. Det behövs mera vänsterpopulism, lyder receptet.