Konståkningen blev ett personligt helvete för Kiira Korpi
Ångest, depression och ätstörningar. Livet på konståkningstoppen blev inte som tänkt för EM-medaljören Kiira Korpi. Hon berättar om den mörka tiden i den boken Ehjäksi särkynyt. – Det är chockerande att tänka på hur dåligt jag mådde, skriver hon.
Kiira Korpi var känd som den glada, utåtriktade konståkningsprinsessan som ständigt hade ett leende på läpparna. Men det var en fasad.
Verkligheten var fylld av gråt, ångest, vikthets och utbrändhet. Den nya boken Ehjäksi särkynyt handlar om en perfektionists ständiga jakt efter toppnoteringar på isen och bottennoteringar på vågen. Nu vill Korpi varna andra. Hon vet precis när konståkningen slutade vara rolig: efter OS i Turin 2006. På kort tid förbyttes Korpis relativa anonymitet mot kändisskap. Hon kunde inte hantera situationen.
– Jag blev snabbt en idol, men förstod inte vad det betydde, skriver Korpi i boken.
Mediernas intresse blev snabbt stort och Korpi hade knappt tid att andas mellan konståkningen, skolarbetet och de många intervjuerna. Det hjälpte inte att Korpi är en perfektionist som hade 9,9 i medeltal i högstadiet och bokförde alla hopp i Exceltabeller.
Bantningen ledde till kollaps
Samtidigt låg ofta fokus på Korpis utseende i stället för på idrotten. Redan då Korpi var 15–16 år gammal skrev en amerikansk journalist att hon ”allmänt anses vara en av världens vackraste konståkare”. Korpi kände sig misslyckad som idrottare då journalisterna ville tala om hennes utseende eller pojkvänner i stället för konståkningen.
Vid den här tiden förändrades Korpis bild av idealkroppen. Hon gick från att vara en gottegris till att räkna precis alla kalorier. Hon bestämde sig för att banta och vägde sig varje dag. Då hon tvingades smaka på tårta på fester fick hon ångest. Vissa dagar hetsåt Korpi och hon rusade in på toaletten för att sticka in fingrar i halsen.
Korpi – som är 169 centimeter lång – gick ner från 58 kilo till 50.
– Då jag speglade mig kände jag välbehag av hur smal jag såg ut.
Men den strikta dieten och de stora träningsmängderna gjorde att kroppen började strejka. 2008 blev situationen ohållbar. Korpi hade ingen ork, fick kramp i benen och hade svårt att återhämta sig.
– En gång tvingades jag ringa till mamma med gråten i halsen för jag klarade inte av att gå några hundra meter mellan hemmet och butiken.
Vikthetsen fortsatte under hela karriären. 2010 kände sig Korpi totalt misslyckad då hon gick upp två kilo.
– Jag var helt övertygad om att alla tyckte att jag var tjock. Det var en total chock.
Tyvärr var ätstörningarna bara toppen på isberget. Korpi ställde skyhöga krav på sig själv och ville överträffa sig själv i varje tävling. Det ledde till ångest och depression. I dagboksanteckningar från 2008 skrev Korpi nästan varje dag om trötthet och gråt. Efter VM samma år grät hon så mycket att hon fick utslag av makeupen som blandades ut av tårarna.
Utbrett problem
I slutet av boken är Korpi noga med att hon inte skyller illamåendet på elitidrotten. Korpi anser helt enkelt att hon inte hade det som krävdes för att hantera pressen på toppen. Men Korpi är inte ensam med sina bekymmer. Under senare år har många konståkare talat ut om liknande ämnen.
I en intervju i New York Times tidigare i år berättade OS-bronsmedaljören Adam Rippon att han brukade äta tre brödskivor och dricka tre koppar kaffe per dag. Gracie Gold – också hon OS-bronsmedaljör – tog för ett år sedan en lång paus från konståkningen för att hantera ångest, depression och ätstörningar.
Problemens omfattning är svårt att mäta eftersom mörkertalet är stort.
Då den tidigare konståkaren Jenny Kirk intervjuades av Huffington Post 2010 uppskattade hon att 85
procent av elitkonståkarna lider av ätstörningar.
Korpi skriver att bulimin är utbredd och att åkare direkt eller indirekt uppmanas att hålla vikten nere. Korpi hade tidigare en tränare som hade som vana att krama om konståkare och samtidigt passade på att känna på fettlagret runt midjan. Kulturen är minst sagt oroväckande.
Hoppade av ekorrhjulet
Korpi fortsatte vara olycklig och jaga framgång fram till 2015. Den sista tiden som proffs levde hon ensam i Tyskland och tränade 5–6 timmar per dag, sex dagar i veckan. Hon hade gråten i halsen mer eller mindre hela tiden och balanserade vid randen av nervsammanbrott.
I VM 2015 var hon ett vrak och stod för en bottennotering. Det blev en väckarklocka. Hon tog timeout och började tänka på sitt liv och framtiden.
Korpi velade mellan att fortsät- ta och sluta och tränade sporadiskt.
– En gång då jag åkte ut på isen tvingades jag återvända till omklädningsrummet efter fem minuter eftersom jag grät okontrollerat.
I mitten av juli 2015 bestämde hon sig: det fick räcka. En månad senare upprepade hon det högt framför pressen. Tårarna rann – igen. Men den här gången var det av andra orsaker än tidigare.
– Det här är glädjetårar, sade den då 26-åriga Korpi i slutet av presskonferensen.
Nu mår Korpi betydligt bättre och har precis börjat studera till psykolog i New York. Hon har fortsatt med konståkningen – på egna villkor.
Ehjäksi särkynyt borde vara obligatorisk läsning för alla idrottare som fått smaka på segerns sötma under unga år. För vad är framgången värd om de resulterar i depression och ångest?