Färggrant om än inte magiskt
ANIMATION
Mary och häxans blomma
Regi: Hiromasa Yonebayashi. Manus: Yonebayashi, Riko Sagaguchi, efter en bok av Mary Stewart. På japanska och dubbat till finska.
Precis som Lånaren Arrietty och När Marnie var där bygger också Mary och häxans blomma (Meari to majo no hana) på en brittisk förlaga, i det här fallet Mary Stewarts The Little Broomstick från 1971.
Samtliga filmer är också regisserade av Hiromasa Yonebayashi, bekant från Studio Ghibli-sammanhang. Men även om hans senaste film är producerad inom ramen för Studio Ponoc-verkstaden är det mycket man känner igen, såväl på det visuella som på det tematiska planet.
Så möts vi av ännu en flicka som övergivits av sina föräldrar och som i väntan på skolstarten flyttar in hos en gammal faster på landet. Här var det ont om lekkamrater plus att tvapparaten är sönder – hur tråkigt som helst.
Ja, bortsett från en svart katt som håller Mary sällskap i tid och otid. Det är så hon kommer i kontakt med den närliggande skogen, bara för att trilla över en magisk blomma som i kombination med en förtrollad sopkvast gör att hon skjutsas till ett parallellt universum.
Det handlar om Endor som inhyser en läroinrättning för häxor, Hogwarts-style. Och eftersom Mary med sina bångstyriga röda flätor upplevs som en sann talang tas hon emot med öppna armar. Till att börja med.
Som så ofta när det gäller anime talar vi om ett visuellt ymnighetshorn, här med fokus på det klassiska handarbetet. Ingen kan som de japanska mästarna ge liv åt den omgivande naturen som än en gång får sällskap av ett fantasteri som heter duga.
Men trots att man uppskattar tankens flykt blir det till slut nästan för mycket av det goda och lätt stökiga.
Där man i första akten går in för att lyfta fram Marys spralligt pippiga personlighet, samtidigt som den jungfruliga vischan exponeras, väntar snart betydligt tokigare turer, med allt vad det innebär av vildvuxna kvastjakter och luriga häxpackor
Sedan går det som det går, att man på vägen tappar bort det genuint magiska. Ögat vilar men hjärtat slår inte i samma takt som i Hiromasa Yonebayashis förra film, den med rätta Oscarsnominerade När Marnie var där.