Sagolikt och egenartat i gränslandet
I filmen Gräns lågmälda stämning, sparsmakade dialog och underliggande oro möts Kaurismäki och Lynch. Resultatet är en fantasieggande fullträff, både vacker och underlig.
DRAMA
Gräns
Regi: Ali Abbasi. Manus: Ali Abbasi, Isabella Eklöf, John Ajvide Lindqvist. Foto: Nadim Carlsen. I rollerna: Eva Melander, Eero Milonoff, Jörgen Thorsson, Viktor Åkerblom. Vad är det att vara människa? Är det att vara god, ond eller kanske bristfällig? Detta är frågor som uppstår i mötet med Ali Abbasis originella och trollbindande Gräns. Filmen bygger på en novell av skräckmaestron John Ajvide Lindqvist (som även varit med och skrivit filmens manus) och det säger nästan sig själv att vi rör oss i ett landskap kantat av det okända, det övernaturliga.
Tulltjänstekvinnan Tina (Eva Melander) jobbar vid båtterminalen i Kapellskär och är rent ut sagt fenomenal på sitt jobb. Hon kan lukta sig till människor som döljer något, skäms, bär på hemligheter. Bara genom att sniffa lite i luften haffar hon båtresenärer med extra sprit i väskan, eller värre.
Ful och konstig
Tina är inte deprimerad men hon har stängt av. Hon bor i skogen tillsammans med den osympatiska men harmlösa Roland (Jörgen Thorsson), som främst är intresserad av sina kamphundar. När Tina inte jobbar besöker hon sin far på ålderdomshemmet eller går barfota ut i skogen, där hon känner sig mest hemma. Hon har förlikat sig med att vara ”ful och konstig” som hon själv uttrycker det, att leva med en man som tolererar henne, att folk ser på henne med avsmak eller rädsla. Att vara annorlunda.
Den monotona vardagen förändras dock när Vore (Eero Milonoff) stiger av färjan och får Tinas alla sinnen att gå i taket. I hans väska finns dock inget olagligt, bara kläder, deckare och en larvkläckare. Vad han väcker i Tina är något helt annat, och för den som varken läst Ajvide Lindqvists novell eller stött på mer ingående beskrivningar av filmen väntar en hel del överraskningar. Filmens titel kan enkelt förstås som en syftning till Tinas jobb som tulltjänstekvinna – hon står bokstavligen vid gränsen. Men hon gör det också metaforiskt, vid gränsen mellan det vardagliga och övernaturliga, mellan människa och annan. Under filmens gång ska även andra gränser korsas: moraliska, sexuella.
Oigenkännligt sminkade
I händerna på mindre träffsäkra skådespelare hade filmens på papper rätt fjantiga premiss kunnat bli riktigt pinsam men Melander och Milonoff, oigenkännliga i sitt smink, är så övertygande att en för det mesta förlorar sig i deras närvaro. Ali Abbasi och fotografen Nadim Carlsen skapar därtill en värld där detaljer och kontraster framhävs med poetisk känslighet: tullstationens kala interiör, den täta skogens grönska, Tinas ansikte och hur det slätas ut när hon når skogen. Det här är en film som i långa sjok fullkomligt slukar en.
Det finns ett thrillerspår involverande en barnporrliga som jag gärna hade kunnat vara utan (och som intressant nog inte förekommer i novellen). Det känns både sensationssökande och påklistrat och jag kan inte låta bli att undra om det är resultatet av att någon på ett planeringsmöte hävdat att det inte räcker att människor springer runt nakna i skogen och smakar på maskar, utan det måste finnas lite ”action” också. Men det är just de lågmälda partierna som är mest fantasieggande och överväldigande. Där möts den egenartade stämningen, den sparsmakade dialogen, den underliggande oron. Där möts Kaurismäki och Lynch. Resultatet är en sagolik fullträff, både vacker och underlig.