Med rätt att misslyckas
KOMEDI
Johnny English 3 Regi: David Kerr. Manus: William Davies. Foto: Florian Hoffmeister. I rollerna: Rowan Atkinson, Olga Kurylenko, Ben Miller, Jake Lacy.
Det är ett bra tag sedan vi såg eller hörde av Rowan Atkinson, komikern. På sistone har han ju trivts bäst i reklamfilmer och som poliskommissarie Jules Maigret. Nu är han här igen, i rollen som Johnny English, hemlig agent med rätt att göra bort sig.
Som det råkar sig har English i kölvattnet av kalabaliken i film nummer två, Johnny English Reborn (2011), blivit entledigad från MI7. Nu lär han ut sina färdigheter, så kallade, i en högstadieskola.
Sedan händer det som inte skulle få hända, att det brittiska agentnätverket i samband med en cyberattack avslöjas och därmed är ur spel. Alltså får engelsmännen med premiärminister Emma Thompsons goda minne lov att vända sig till det gamla gardet – till dem som ännu inte ”är döda eller dras med höft- och prostataproblem”.
English är en av dem som kallas, vid sidan av tre ännu äldre stötar (Charles Dance, Michael Gambon, Edward Fox) som förvisso får sätta livet till i en ”arbetsplatsolycka” (gissa vems fel det är).
Nåväl, spåren leder till franska Rivieran som snart får besök av Aston Martin-mannen English och gamle vapendragaren Bough (Ben Miller). Sedan är det bara en tidsfråga innan duon bränt ner en Michelinrestaurang, kört på ett gäng tävlingscyklister och bordat en lyxjakt där man kolliderar med Olga Kurylenkos femme fatale, allt detta på flytande ”frönska”.
Agentparodin är en tacksam berättartradition, detta eftersom genrens konventioner är så välbekanta. Och i Johnny English 3 (Johnny English Strikes Again) finns det gott om gliringar, inte sällan hemmahörande i gränslandskapet mellan gammalt och nytt.
I stället för att anlita smarttelefoner och e-post kör Johnny med fax, detta samtidigt som han ondgör sig över den politiskt korrekta skepsisen mot att bära tjänstevapen. Flirtar med virtual reality gör han också, och det är downtown London som får betala priset.
Besvikelse
Ingredienserna och attityden finns alltså där men med detta inte sagt att David Kerr och William Davies, regissören respektive manusförfattaren, skulle få särskilt mycket ut av konceptet.
Jubelidioten Rowan Atkinson är det väl inte något större fel på, han gör som han alltid har gjort, utan att snegla på mera moderna agentparodier, exempelvis Spy och Kingsman: The Secret Service. Men det som man saknar är tajmningen och den komiska skärpan, de humoristiska dråpslagen.
Småroligt, kanske det, men med tanke på att man haft sju år på sig att ro i land det tredje albumet är slutprodukten en besvikelse. De stora skratten lyser med sin frånvaro.