Vilka är mer skrämmande, monster eller människor?
Jukka Ruotsalainen och Takomos skådespelare undersöker med humor och sci-fi -inspiration det som är skrämmande.
TEATER
Alien
Regi, dramaturgi: Jukka Ruotsalainen. Scenografi, video, ljus: Sami Roikola. Dräkter: Jukka Ruotsalainen. På scenen: Joanna Haartti, Joonas Heikkinen, Niina Hosiasluoma, Olli Riipinen. Teater Takomo 26.9.
När Alien börjar på teater Takomo och publiken fnissar igenkännande känner jag mig hopplöst utanför; hur kan jag ha en så fatal lucka i min allmänbildning att jag inte sett kultfilmen från 1979? Det är pinsamt.
Oron att inte förstå något är ändå obefogad, för pjäsen utvecklas snabbt till något helt eget. Visst, här finns det utomjordiska monstret och rymdskeppet, men Jukka Ruotsalainen har inte gjort någon adaptation rakt av och man klarar sig bra med den korta synopsisen i programbladet. På undersökningsbordet lägger han all slags rädslor och monster: från barndomens rädsla att inte bli bjuden till en fest till vuxenlivets rädslor för andra människor, för att bi lämnad ensam, för inte bli utvald och för att någon ska visa sig vara ett monster.
Stor plats får teatervärldens egna skrämmande strukturer och relationer samt rädslan för oberäkneliga kolleger och kanske även ens egna mörka sidor. Det är tydligt att manuset är framarbetat av arbetsgruppen – materialet känns självupplevt, även om det är draget till sin spets – och spåren av improvisation är kvar.
Även i denna föreställning används det grepp som syns i var och varannan pjäs i dag, nämligen att skådespelarna stiger ur sina roller och så att säga spelar sig själva (även om också detta så klart är performans). I stället för att bli irriterad över att se detta så ofta, funderar jag nyfiket över vad det riktigt betyder. Vad beror det på att skåde- spelare och regissörer har ett så stort behov av att visa sitt yrkes verktyg och verklighet och bryta teaterillusionen gång på gång? Det ligger något rebelliskt i akten, och i den skapas något nytt. Teatern som konstform förändras, till och med rätt radikalt, när detta grepp blir allt vanligare. Det är minst sagt intressant att se varthän det leder.
Humor och rädsla
Tillbaka till rädslorna. Det är skickligt att med komedins medel behandla temat utan att förringa eller förlöjliga det. Föreställningens komik hänger fulltständigt på de begåvade skådespelarnas axlar, och där hänger den trygg.
Joanna Haartti är genial med sin återhållsamma, sakliga framtoning, sitt precisa kroppsspråk och minimalistiska minspel. Joonas Heikkinen är en träffsäker komiker som bjuder på sig själv och har en variation i uttryck och intensitet. Niina Hosiasluoma är avslappnad och naturligt öppen; hennes skådespel ger intryck av att vara mödolöst och humorn bara rinner fram, även om en stor yrkesskicklighet ligger bakom det. Teaterhögskolestuderanden Olli Riipinen kompletterar gänget med sin intensiva, unga energi.
Växlingen mellan rymdberättelsen, de sketsch-aktiga scenerna där olika slags mänskliga monster porträtteras i improvisationsanda samt några spökhistorier är delvis rörig, och ibland tappar föreställningen sin riktning. Jag tänker att någon extra vecka av bearbetning kunde ha gjort gott. Samtidigt är det avslappnade greppet avväpnande.
Slutets långa rad frågor om vilket av två alternativ som är mer skrämmande (att aldrig mer bli älskad eller att inte själv kunna älska; att få veta att alla tycker att du är ful eller att de tycker att du är dum; att bli bedragen eller själv bedra och vara rädd för att bli avslöjad, etc) är både långrandig och tankeväckande. Vad är vi egentligen rädda för och varför?
Den smart formulerade beskrivningen av teatern som en plats för avfallshantering är rolig och träffande.
Alien är en sann Takomo-pjäs, och trots vissa invändningar omöjlig att inte tycka om.
Föreställningens komik hänger fulltständigt på de begåvade skådespelarnas axlar, och där hänger den trygg.