Vitalt 50-årskalasande
KONSERT
Wigwam
Jukka Gustavson, sång, klaviatur Jim Pembroke, sång, klaviatur Esa Kotilainen, klaviatur, dragspel Pekka Rechardt, gitarr, Pave Maijanen, bas, sång, Jan Noponen, trummor samt Pedro Hietanen, dragspel, Mikko Rintanen, sång, klaviatur, Jukka Tolonen, bas, Jari Kettunen, trummor. Kulturhuset 26.9
Gruppen satsar nu på en bombsäker the best of-repertoar som fått sig en rejäl ansiktslyftning. Onsdagsspelningen övertygade med högst lyckade snitt.
Det känns nu som om bandet tagit igen det som missades en gång i tiden då en del av kompositionerna var så tekniskt krävande att de inte lämpade sig för livespelningar.
Situationen förvärrades då ytterligare av egokonflikter, och för att inte behöva fajtas på scen spelade man i stället gemensamma favoritlånelåtar som förvandlades till långa jamsessioner.
I dagens Wigwam förenas jamglädjen med betoning på utstuderat stiliga detaljer som berikar både de poppiga och proggiga låtarna.
Soundet var överraskande luftigt med beaktande av ljudbilden som dominerades av tre keyboarduppsättningar.
Den nya sångsolistfördelningen, som innebär att Jukka Gustavson övertagit en stor bit av solistrollen också inom det färskaste materialet som på skiva sjungits av Jim Pembroke är definitivt en bra lösning som enbart skärper de smittande låtarna.
Pave Maijanen, den eminenta Wigwam-studiokompanjonen, var nu också mannen på rätt plats både för sitt basspel och som sångsolist i Do Or Die.
Det är knappast fel att påstå att under den här kvällen hördes bland de häftigaste gitarrsolon som spelats i den finska rockhistorien.
Pekka Rechardts solon trängde igenom märg, ben och väggar när han aktiverade sin karakteristiska flanger-effekt som medför ett delaybottnat svajande sound.
Esa Kotilainen var inte han heller sen med att skjuta ut sina kosmiska syntslingor och som en motvikt till dem dundrade Gustavson hammondorgel.
Eminenta gäster är alltid att föredra då det firas stort och bland dem överraskade forna gitarrässet Jukka Tolonen i egenskap av skicklig basist i den ytterst krävande klassikern Losing Hold.
Till Pedro Hietanens ära bör räknas dragspelspartiet på den lyriskt gripande antikrigssången Grass For Blades.
De medverkande gästerna som tillhör Wigwam-kretsen och som vuxit upp med bandets musik, var givetvis suveränt hemmastadda med materialet.
Wigwam av modell 2018 har gjort en lyckad djupdykning i sin skattkista och funnit i den just de låtar som bäst lämpar sig för nya arrangemang. Hoppas kistlocket inte slås igen för evigt efter jubileumsturnén.