Stiglöpning inte bara självplågeri
Esbobon Tuomas Jokela brinner för ultramaraton, alltså att springa mellan 65 och 130 kilometer i ruggigt väder, stundvis i kolmörker ute i vildmarken, och samtidigt se upp för hala rötter och andra hinder i terrängen. Asfalt och platt mark är så tråkigt underlag, säger han. I Kolis nationalpark i Nordkarelen finns krävande stigar med stora höjdskillnader. Där deltar Jokela nästa lördag i Vaarojen maraton, ett av Finlands mest populära stiglöpningsevenemang.
Andra slappnar av med en öl på bastulaven efter arbetsveckan. Esbobon Tuomas Jokela ger sig hellre ut på ultramaraton längs stigar i Finlands vackraste landskap. Om en vecka deltar han för nionde gången i det extremt krävande ultraloppet Vaarojen maraton i Nordkarelen.
Steniga, leriga och slingrande stigar uppför branta backar. Varje steg måste tas med omsorg för att inte snava eller snubbla över rötter som breder ut sig kors och tvärs över stigarna.
I Kolis nationalpark i Finlands nationallandskap, finns totalt över 80 kilometer stigar. Stigarna är krävande både tekniskt sett och på grund av stora höjdskillnader.
Ändå är det just här ett av Finlands mest populära stiglöpningsevenemang, Vaarojen maraton, går av stapeln nästa lördag. Liksom tidigare år såldes deltagarplatserna slut så fort anmälningstiden började. Störst var intresset för årets nyhetssträcka på 65 kilometer.
Avkopplande löpa några timmar
Som utomstående får man lätt intrycket av att de som löper ultralopp, det vill säga lopp längre än vanliga maraton, är våghalsiga masochister. Varför skulle man annars frivilligt springa till exempel 65 eller 130 kilometer i ruggigt väder, stundvis i kolmörker ute i vildmarken?
Men för Esbobon Tuomas Jokela, som ska springa 65kilometerssträckan om en vecka handlar det om något helt annat än självplågeri, tvärtom.
– Stiglöpning är för mig ett sätt att koppla av och ladda mina batterier. Det är mitt sätt att nolla huvudet efter jobbet, min egen paus från vardagen. En del kopplar av med att ta en öl i bastun med sina kompisar, jag gillar att stiga upp tidigt söndag morgnar för en stiglöpningstur på några timmar.
Samtidigt uppehåller han sin kondition på ett mångsidigt sätt. Stiglöpning tränar balans, kondition, styrka, uthållighet och belastningen varierar. Många höjer ändå frågande på ögonbrynen då Jokelas hobby kommer på tal.
Ingen återvändo
– Särskilt sträckornas längder får jag ibland förklara, folk kan tycka att det är lite galet och undra om det är riktigt hälsosamt. Visst har jag någon gång själv också funderat på det, men jag återhämtar mig bra och är ute i naturen. Det kan väl inte vara helt fel?
Han har i år deltagit i två ultralopp: Karhunkierros på 84 kilometer i maj och Kaldoaivi Ultra Trail Run i Utsjoki på 130 kilometer i augusti. Det blir nionde gången Jokela deltar i just Vaarojen maraton.
Folk kan tycka att det är lite galet och undra om det är riktigt hälsosamt. Visst har jag någon gång själv också funderat på det, men jag återhämtar mig bra och är ute i naturen. Det kan väl inte vara helt fel?
– Som evenemang är Vaarojen maraton helt unikt, när man en gång sprungit det finns ingen återvändo. Varje finländsk stiglöpare måste uppleva det en gång under sin livstid! Stämningen är helt fantastisk och det är bra organiserat. Alla som jobbar med evenemanget gör det verkligen av kärlek till grenen.
Sist i mål, ändå vinnare
Koli har en speciell plats i Jokelas hjärta.
– Pielinen och landskapen är väldigt vackra och ruskans färger och dofter är på något sätt alldeles unika där.
För Jokela är grejen med stiglöpning just naturupplevelsen. Personliga rekord eller att tävla mot klockan bryr han sig inte om.
– Jag är definitivt inte den som tänker att ”jess, nu blev det 3 timmar 25 minuter och 16 sekunder, jag slog mitt maratonrekord”. Ibland tar en viss sträcka 4,5 timmar, ibland löper man samma sträcka en timme fortare. Det spelar ingen roll.
Eftersom naturen är det som lockar lyssnar han inte heller på musik i spåret. I stället lyssnar han på de höstfärgade lövens lugnande sus i träden och vattnets sorl i bäckarna. Ibland stannar han på vägen och njuter av landskapet.
– Jag kan lägga märke till olika djur, till exempel en hackspett som trummar mot ett träd eller svanar på sjön. Är ruskan extra vacker stannar jag och tar en bild med telefonen eller äter lite mellanmål. Kanske blir det 5–10 minuter extra på min tid, men än sen då?
I fjol var Jokela den sista att korsa mållinjen på Vaarojen maraton. Den sista sträckan löps nerifrån hamnen upp mot Ukko-Koli längs Finlands äldsta naturstig. På 2,5 kilometer klättrar man 230 meter i höjd.
– Vaarojen maraton har som tradition att den sista löparen tas emot på samma sätt som vinnaren. Längs den sista 400-meterssträckan kantades vägen av tända ljus och en publik på ungefär 150 människor stod fortfarande kvar och hejade på mig. Det var en helt otrolig känsla!
Det var av praktiska skäl Jokela började stiglöpa. Då det första barnet föddes var den egna fritiden plötsligt en bristvara och det var lätt att bara ge sig ut och jogga.
– Platt mark och asfaltvägar kändes ändå snabbt tråkigt och mitt hjärta drog mot skogen.
Fråga om liv och död
Utrustningens betydelse växte i takt med sträckorna. I dag är den tillsynes lilla ryggsäcken bättre utrustad än sagofiguren Mary Poppins handväska: karta, kompass, allergioch värkmediciner, extrabatterier, lampa, toalettpapper, energireserver, bergssalt, byteskläder och överlevnadsfilt.
– Under ett vanligt maraton som löps i centrummiljö behöver man inte vänta många minuter på att få hjälp om något händer. Ute i terrängen kan man få vänta i flera timmar. Vad som helst kan hända och man måste alltid själv kunna rädda sig själv och såklart vid behov också andra.
TEXT: JAEL NYMAN FOTO: CATA PORTIN