Modern tog Tuvas ungdom
Under hela sin uppväxt drömde Tuva Korsström om att vara en vanlig flicka med en normal mamma. Drömmen besannades inte.
När Tuva Korsström fyllde 21 och blev myndig stängde hon dörren till barn- och tonårshemmet för gott. Hon gifte sig och fick ett nytt liv.
Kvar i tvårummaren blev hennes mamma, författaren Mirjam Tuominen med vilken Tuva hade bott 17 år – en period av rädsla och isolering i takt med att moderns paranoia förvärrades. Men också en period då Mirjam gav sin dotter ett intellektuellt kapital i form av världslitteraturen och kärleken till Frankrike, det franska språket och fransk litteratur.
En månad efter att Tuva hade flyttat ut ur barndomshemmet avled Mirjam.
– Det var ofrånkomligt. Mirjam var svårt sjuk, både fysiskt och psykiskt, säger Tuva Korsström i dag, 50 år senare.
Vi står i Kottby, utanför det gula trevåningshus Helsingfors stad lät bygga för mindre bemedlade familjer och evakuerade karelare. Huset var nybyggt när Mirjam Tuominen och hennes två döttrar flyttade in 1950, efter det att skilsmässan mellan Mirjam och Torsten ”Totti” Korsström var klar.
Här satt Mirjam vid sitt arbetsbord och skrev och här lärde sig den lilla Tuva att tolka de första tecknen på att Paranoian var i antågande.
”Mamma är mäktigare än alla andra vuxna. Alla de andra är rädda för henne. Det är hon som bestämmer”, skriver Tuva Korsström när hon i sin färska bok Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström återkallar barnets bild av sin mor.
Föräldrarnas skilsmässa lade en svart skugga över systrarna Kyra och Tuva Korsströms uppväxt. När Mirjam var död stängde Tuva Korsström inte bara dörren om sitt forna hem – hon stängde också ute sin mamma, alla minnen och det obehag som var förknippat med henne.
Vändpunkten kom när Tuva Korsström gick igenom sina föräldrars digra korrespondens på 1980-talet.
– Jag grät mig igenom materialet. De gjorde saker på ett sätt jag inte kunde förstå och de förvånade mig hela tiden.
Efter detta blev Tuva Korsström en presentatör av sin mammas författarskap. Först nu är hon redo att skriva om de smärtsamma upplevelserna av Mirjam Tuominen som mamma. Hur ser du på dina föräldrar i dag? – Pappa var kärlek, glädje och längtan. Mamma var jobbig. Hon gav mig mycket men jag hade hellre haft en annan mamma, någon som var vanlig, säger Tuva Korsström.
Ett ödesdigert misstag
Den utåtriktade Torsten Korsström
och den begåvade men psykiskt sköra Mirjam Tuominen möttes som tonåringar, förhäxades av varandra och begick, på randen till vinterkriget, ett ödesdigert misstag. De gifte sig och olikheterna mellan dem blev uppenbara.
Totti tvingades ut i krig medan Mirjam satt i Nykarleby, utfattig och livrädd för Hitler och för vad som skulle hända. Äldsta dottern Kyra föddes mellan krigen, Tuva var ett barn av de stora efterkrigstida årskullarna och föddes 1946.
Under uppväxten hade Tuva aldrig vågat fråga sin mamma något personligt.
– Jag visste inte vem hon var. Men om jag nu hade fått fråga henne något hade jag undrat hur hon hade velat leva? Våra liv präglas av våra val av vilka många är oåterkalleliga och Mirjam fattade fel beslut när hon gifte sig.
Saknad och tröst
I början av 1950-talet hade ingen pappa, hur underbar och omhändertagande han än varit, haft en chans att få vårdnaden om sina barn och det gällde också Torsten Korsström. Under de första åren efter skilsmässan präglades Kyras och Tuvas liv av sporadiska möten med pappan. Trösten var de långa ljuvliga somrarna i Korpo, med en ständigt närvarande pappa, liksom hela hans stora släkt.
Men Mirjams hälsa förvärrades. Hon blev två gånger intagen på Lappvikens sjukhus, med motvillig medverkan av den olycklige Totti som insåg att han i sin ex-hustrus ögon skulle betraktas som fiende
och att följderna för honom skulle bli ödesdigra. Farhågorna visade sig stämma. Mirjam förbjöd sina döttrar att träffa sin pappa och att åka till Korpo. Också umgänget med mormor, mostrarna och kusinerna tog slut. Systrarna fick inte ta emot fina klädgåvor av släkten, de fick inte umgås med sina vänner och de fick inte gå på dans. Isoleringen pågick tills de blev vuxna.
– Mamma tog min ungdom och tolv år av mitt liv, säger Tuva Korsström.
Speciellt hård var Mirjam mot sin äldsta dotter. I vredesmod försökte hon ett par gånger strypa Kyra. I motsats till Tuva kunde Kyra tillbringa en längre period hos Totti i Nykarleby. Då bodde Tuva ensam med en psykiskt sjuk mamma och uthärdade genom att leva dubbelliv.
– Jag hade ett liv hemma med mamma, ett annat liv med världen utanför. Värst var det när de två världarna kolliderade och mamma kom ut och visade sig. Då skämdes jag.
I boken skriver Korsström om sin överlevnadsstrategi:
”Hon berättar ingenting, hon gömmer undan allt farligt, hon ljuger utan att blinka.”
Hur rädd var du?
– Jag tyckte synd om mamma men var också rädd. Det är nedgörande att bo med en person som ständigt får vredesutbrott men jag tror inte att Mirjam någonsin var våldsam mot mig.
Flera gånger under den här intervjun upprepar Tuva Korsström att Mirjam Tuominen, hur svår hon än var, också gav sin yngsta dotter mycket. Men Mirjam var beroende av Tuva och hölls upprätt tack vare ansvaret för döttrarna.
– Jag var redan som nioåring den enda hon hade nära och den enda som kunde ta hand om henne.
– Hon såg till att Kyra och jag kom till skolan, hon lagade mat åt oss och hon sydde våra ganska underliga kläder.
Uppväxten hade helst fått vara mindre plågsam men Tuva Korsström ser också vad hon lärde sig.
– När livet med mamma var över lärde jag mig äntligen att stå på mig och inte ständigt vara i underläge. Jag kan umgås med lynniga människor och ser på förhand hur de kommer att reagera.
– Men när mina studiekamrater i slutet av 1960-talet vittnade om sina jobbiga borgerliga föräldrar var jag tyst. Mina föräldrar var varken borgerliga eller konventionella.
Renässans
Tack vare Ghita Barcks biografi fick Mirjam Tuominens författarskap en renässans på 1980-talet. Tuva Korsström återfick intresset för litteratur. Hon blev anställd som litteraturredaktör på Hufvudstadsbladets kulturavdelning och blev en ansedd litteraturkritiker.
I dag gläds hon åt att flera svenska förlag ger ut Mirjam Tuominens böcker i nyutgåvor.
– En liten Mirjam Tuominen-kult har uppstått och det är roligt. Hennes författarskap är fascinerande mångsidigt.
Pappa var kärlek, glädje och längtan. Mamma var jobbig. Hon gav mig mycket men jag hade hellre haft en annan mamma, någon som var vanlig.