Det krävs framgång för att kunna välja medelmåttighet
”Det som ofta glöms bort när framgång kritiseras är att det inte bara handlar om självcentrerad ambition, utan faktiskt också en hel del om pengar.”
Jag skulle gärna vara framgångsrik på det sätt som Rafael Donner beskriver i sin kolumn publicerad i HBL den 25.9. Det skulle nämligen med högsta sannolikhet betyda att jag vid det här laget skulle ha fått betalt av den svenska kulturtidningen 10tal för en essä jag skrev för över ett halvår sedan.
Det är förnedrande att i månad efter månad skriva bönande mejl som inte får svar och att ringa desperata telefonsamtal för att försöka få loss några ynka hundralappar samtidigt som rädslan sprider sig genom kroppen: kommer jag bli svartlistad på grund av min allt ilsknare ton, hur ska jag kunna få flera jobb i Sverige efter detta? Den berömda isländska författaren Sjón och andra kända och respekterade medverkande har garanterat inte samma problem som jag med att få ut sina honorar.
Frilansar man inom kulturen är framgång nödvändigt, i alla fall om man vill få betalt för vad man gör. Om man vill kunna leva ett skäligt liv.
Framgång innebär att man kan förvänta sig att bli bemött med så pass mycket respekt att ens mejl blir besvarade, att ens fakturor betalas inom utsatt tid och att skamliga förslag om gratisjobb uteblir. Framgång är att kunna ta ledigt eftersom man vet att man kommer bli ihågkommen, att efterfrågan på en kommer att finnas kvar. Framgång är att kunna tilllåta sig att tänka herregud vad är det jag håller på med, jag jobbar ju hela tiden och det förstör mina relationer och att kunna göra något åt det. Framgång är livsviktigt.
Det finns väl knappast någon som tror att berömmelse enbart är lekande lätt och underbart roligt – alla har vi ju läst om diverse glamourösa kändisars tragiska självdestruktivitet. Och alla är vi väl mer eller mindre överens om att prestationskraven är sjuka och ouppnåeliga; att fokuset på individen är ohållbart. Den sortens framgång som är betydelsefull i dagens samhälle – synligheten – är inte heller alltid så lätt att omvandla till pengar.
Och ändå. Ändå vill de flesta på något plan bli sedda och beundrade, och många vill vara “någon”, vare sig det innebär att ha en miljon följare på Youtube eller att vara ett återkommande namn på tidningarnas kultursidor. Men det som ofta glöms bort när framgång kritiseras är att det inte bara handlar om självcentrerad ambition, utan faktiskt också en hel del om pengar.
Att en frilansande kulturarbetare arbetar långt mer än 40 timmar i veckan handlar enligt min erfarenhet förvånansvärt lite om en pervers lust att bli den nästa Sartre/ Knausgård/ Foster Wallace och väldigt mycket om att försöka skrapa ihop en månadslön som inte faller under fattigdomsgränsen. Förutsatt att lönen över huvud taget ens utbetalas inom avtalad tid, vill säga.
När man talar om kulturarbete är alternativet till framgång inte “medelmåttighet” som Donner uttrycker det, utan snarare en pålitlig inkomstkälla.