Oöverkomligt svårt att hosta
Tro mig, jag försökte faktiskt skratta, men det visade sig omöjligt, skriver Wilhelm Kvist med anledning av Nationaloperans senaste umbärliga produktion.
Musik Iiro Rantala. Libretto Minna Lindgren. Regi Maria Sid, scenografi Anna Kontek, ljus & video Joonas Tikkanen. I rollerna: Johanna Rusanen, Waltteri Torikka, Hannu Niemelä, Markus Nykänen, Paivi Nisula, Anu Hostikka, Ann-Marie Heino, Heikki Hattunen, Samuli Takkula. Nationaloperans orkester, dirigent Kalle Kuusava. Urpremiär i Almisalen 27.9.
Déjà vu. Det är precis som om jag har varit här tidigare. På Nationaloperan för att se en ny opera skriven av någon outsider, av ett oskrivet blad i operafacket, av någon som älskar opera men som saknar praktisk erfarenhet av arbete med genren. Verket har beställts av den kalkylerande ledningen för Nationaloperetten av i stort sett samma orsaker som tidningarna publicerar artiklar med sex, penis eller bröst i rubriken: blott och bart i syfte att tilldra sig möjligast stor medial uppmärksamhet, flirta med ny publik och locka engångsbesökare.
I januari 2016 gällde det Indigo, som skrevs av de apokalyptiska herrarna Eicca Toppinen och Perttu Kivilaakso. I september 2018 gäller det Pikaparantola (eller Sanatorio Express, som verket har fått heta på svenska och engelska), skrivet av Iiro Rantala till libretto av Minna Lindgren. I ingetdera fallet har tonsättarna hanterat den stora orkesterapparaten, varför separata orkestratörer anlitats (i det förra fallet Jaakko Kuusisto, i det senare Arttu Takalo vars namn ändå inte var värt att nämnas i programbladet). Indigo sattes upp på huvudscenen, medan Sanatorio Express är en skräddarsydd turnéproduktion.
Om jag inför Indigo hyste ganska starka reservationer gällande musiken, är jag nu betydligt mera timid. Jazzpianisten Iiro Rantala är en på många sätt snillrik musiker och melodiker, och att han har en fäbless för Mozart påminns man om fler än en gång. Partituret kunde beskrivas som en blandning av Mozart och Bernstein, med inslag av både sibelianska och spanska smaker. Det är god bruksmusik med bra flyt. Det som däremot saknas är ordentliga dramaturgiska höjdpunkter, stunder som skulle få åskådaren att bita sig i läppen eller kippa efter andan. En kollega noterar hur man som lyssnare suktar efter ens ett uns av kontrapunkt, om så bara en minimal stretta. Rantala tar gång på gång sats mot högre höjder med små melodislingor som skulle lämpa sig utmärkt för att bygga upp en väv, men kontrapunkten uteblir. Kanske är det inte bara studier i klassiskt piano som Rantala kunde njuta av utan även satslära.
Lite synd är det att Rantala här bara visar sig från sin glättiga sida, eftersom den allvarliga sidan av hans person – när kisset och bajset väl har avverkats – är att föredra. Också i det här avseendet är han som en modern Mozart, för det finns något genuint och oskuldsfullt i honom, som kanske inte kommer till sin rätt när musiken förmedlas genom mellanhänder. Själv sitter jag i salongen och funderar om det inte hade varit bättre att beställa en regelrätt jazzopera, som skulle sjungas av en ensemble och spelas av ett band, gärna med mästaren själv vid flygeln?
Utmattande ordflaxande
Mot den här bakgrunden gäller mina främsta reservationer faktiskt hela beställningen. För det är nästan absurt att iaktta Nationaloperans ac- centuerade behov att söka sig till aktörer utanför den egna sfären – aktörer som åtminstone i sitt förhållande till orkesterapparaten kan beskrivas som amatörer – för att mer eller mindre febrilt försöka förnya konstformen, popularisera den och söka sitt existensberättigande genom jippon och spektakel som åtminstone i beslutsfattarnas ögon ser häftiga ut. Ironin i sammanhanget är att dessa beställningsverk samtidigt förväntas uppfylla strikta formkrav, som till exempel att de skall framföras med orkester. Min poäng är ingalunda att låta protektionistisk, utan snarare att innehållet ofrånkomligt blir tunnare när man går i lånta kläder och gör något som man inte behärskar fullt ut. Det är som om operaledningen åtminstone tidvis led av dålig självkänsla och bristande tro på att det Nationaloperan gör är viktigt, relevant och angeläget.
Vad gäller ämnesvalet finns här förvisso en ansats att tangera något relevant och dagsaktuellt, till exempel när det gäller utseendefixeringen, fitnesstrenderna, de lättställda diagnoserna, terapibehovet och det ständigt återkommande behovet av bekräftelse i sociala medier som präglar dagens samhälle. Problemet är bara att allt smälter samman i en enda stor degel så att ingenting egentligen blir sagt. Den som har hört journalisten och skriftställaren Minna Lindgren tala förut vet att hon odlar en profil som provokatör, som gärna sticker vassa sylar i alla väder. Men trots att hon ofta kan ha helt goda poänger, blir hon snabbt också tjatig genom sina konstanta slängar. Librettot blir på samma sätt ett enda ordflaxande och den som sedan tidigare fått sin Minna Lindgren-kvot fylld har tyvärr litet att hämta här.
Till det besvärande intrycket bidrar – Anna Konteks snygga scenografi till trots – den i övrigt töntiga sceniska framställningen. Få saker är lika ömsesidigt generande som att titta på när personer som inte kan dansa (och som själva vet om det) gör det, eller när hela ensembler gör gemensamma koreografiska ansträngningar – i otakt. Som att se en dålig musikal. Småningom inser man varför tankarna osökt går till något som man sett på Svenska Teaterns scen tidigare.
Respektfullt?
Många av de inbakta underfundigheterna i verket är skrivna på ett sätt som på något plan testar gränserna för vad som är snyggt eller respektfullt i förhållande till uttolkarna: Johanna Rusanen-Kartano spelar en sopran som tar in på sanatoriet för att få bukt med sin övervikt, Waltteri Torikka spelar homosexuell man som kämpar för att komma ut ur skrubben. Trots att upphovsmännen på det här sättet demonstrerar sin makt i förhållande till sina uttolkare (som bevisligen av olika orsaker gått med på att axla rollerna), får man bara hoppas på att sångarna själva också gillar läget.
Rusanen-Kartano är naturligtvis på något sätt suverän på scenen, men när de musikaliska prestationerna allena beaktas kommer jag minst lika mycket att gilla Markus Nykänens vackra tenor, som kommer allra bäst till sin rätt i hans aria. Veteranreceptionisten Päivi Nisula får också en fin aria, och Rusanens och Torikkas duett blir rätt lyckad. Den person som på riktigt kanske gör störst intryck är ändå Anu Hostikka, som trots att hon har en liten roll i ensemblen, tolkar den med stor professionalism och bästa tänkbara inlevelse som kabaréartist.
På de två sista bänkraderna satt ett segment av publiken som verkade skratta åt precis varje fjollighet som utspelade sig på scenen. Deras skratt var lika svårförklarat som de små gröna männens närvaro på Krimhalvön – antingen måste de ha varit drogade eller mutade.
Själv funderar jag däremot på när jag senast har sett en komedi som jag har skrattat lika lite åt. Tro mig, jag försökte faktiskt, men det visade sig omöjligt. För mig blir sanatoriet ett platt fall och en på allt sätt umbärlig upplevelse.
WILHELM KVIST 029 080 1294, wilhelm.kvist@ksfmedia.fi
Få saker är lika ömsesidigt generande som att titta på när personer som inte kan dansa (och som själva vet om det) gör det.