Historia upp i rök

I somras läste jag en artikel om konstmuseet Ateneum och hur deras konstsamlingar bör evakueras vid en möjlig katastrofsituation. Finlands Nationalgalleri, som är som ett hem för den finländska konsten, har över 40 000 verk som hör till den finländska konstens historia och är en del av Finlands nationalegendom. Vilken finländare identifierar inte sitt land med konstverk av Gallen-Kallela, Edelfelt, Schjerfbeck eller Simberg? Speciellt den nationalromantiska guldålderns kulturskatt är ovärderlig för Finlands historia.

Det handlar om identitet, om kollektivt minne och ett gemensamt kulturarv. Vilket är det finländska historiska arv som vi vill visa upp för utländska turister som vill lära känna Finland och dess kultur?

I en ständigt föränderlig värld av snabba uppdateringar och övergående trender är museerna, arkiven och biblioteken de institutioner som står för samhällelig trygghet och långsiktighet. Jag kan gå till Nationalmuseet eller Ateneum och förvänta mig kunna se de bekanta vitrinskåpen med båtyxor och kamkeramik eller målningarna med Kalevalamotiv. Det är föremål jag vill berätta om och visa för mina barn, för mina elever, för många kommande generationer. Museiföremålen finns alltid där och berättar sin berättelse om det land jag är född och uppvuxen i. De är inte, som mycket annat i samhället, bortglömda om några år. Tänk om allt detta plötsligt var borta?

Det skar i hjärtat då IS 2015 förstörde och utplånade den historiska staden Palmyra i Syrien. Jämfört med strider där människor får sätta livet till är medveten förstörelse av kulturarv bara materiellt, men ändå ett slags hugg i den kollektiva själen. Jag reagerade väldigt starkt med ilska, frustration och besvikelse vid bägge tillfällen.

Samma obehagliga känsla fick jag i början av september när jag på tv såg Nationalmuseet i Rio de Janeiro gå upp i rök i en förödande eldsvåda som förstörde upptill 20 miljoner ovärderliga museiföremål. Museet var det äldsta och mest betydelsefulla i hela Latinamerika och innehöll dinosaurieskelett, det äldsta fossilet hittat i Sydamerika samt det 12 000 år gamla människoskelettet Luzia.

Landets kulturarv – 200 år av vetenskap, kultur, bildning och kollektivt minne, hade gått upp i rök. Den förra miljöministern i Brasilien, Marina Silva, sade att branden var som ”lobotomi av det brasilianska minnet”.

Egentligen var det Ateneum jag såg för mitt inre, fastän jag visste att så inte var fallet. Men den jämförelsen gjorde det lättare att inse vidden av förstörelse och förlust.