Förväntningarna är journalister som skapar berättande texter

HBL Några kända medieprofiler har i HBL efterlyst läsarreaktioner på Staffan Bruuns bok om tidningen han tjänade så länge; det är många dåliga beslut som kunde ventileras, att ta lärdom av.

När detta skrivs (24.9) sitter jag med måndagens nummer som fullständigt saknar skrivglädje och HBL-själ. Ok, det är måndag, men ändå. De flesta notiser, som inte ens har något nyhetsvärde, är signerade SPT, TT, AFP, REUTERS. De tio sista sidornas hopplock är sådant som inte ens borde tryckas i en papperstidning.

En dagstidning är en hantverksprodukt. Som köpare och konsument vill jag träffa hantverkarna, det vill säga HBL:s yrkesfolk som skall utstråla HBLstolthet och yrkesskicklighet från början till slut.

Det är väl det varumärket skall handla om?

Notiser från olika nyhetsbyråer hittas överallt på nätet, material som på sin höjd hör hemma på HBL:s webbsida; i papperstidningen är sådan gammal skåpmat. De flesta människor i dag, oavsett ålder, hittar alla färska riksnyheter i realtid utanför papperstidningen, på nätet eller i tv.

Förenklat finns det tre yrkeskategorier i nyckelposition: ordhantverkande journalister, riktiga fotografer och kreativa ombrytare-layoutpersoner. De sistnämnda skall förädla och paketera materialet till en säljande produkt och de har stora, fina tabloidytor till sitt förfogande, jämfört med de ynkliga läsytor olika virtuella mojänger har. Ändå är de flesta tidningssidor ”söndersnuttifierade” och fyllda med korta notiser (gamla nyheter) och annonsmaterial i en ointressant blandning.

Det gäller att hitta det bästa yrkesfolk som finns att tillgå, och sen hålla dem kvar. En arbetsgivare betalar aldrig för mycket för duktiga medarbetare, som ansvarsfulla ledare aldrig skall släppa ifrån sig. Åsiktsstarka och ibland obekväma profiler utgör kryddan i soppan, som oprofessionella och konflikträdda ledare ofta vill bli av med. Det hör skrået och konstnärskapet till att vara kritisk (läs biografin om Vilhelm Moberg ...). Som det nu är finns många av de bästa HBLprofilerna inte längre kvar i huset, och det märks. Soppan har blivit tunnare och smaklösare.

Som prenumerant på två papperstidningar (HBL och HS), två e-tidningar (VBL och New York Times) och en handfull kvalitativa tidskrifter är jag en aktiv text- och bildkonsument (de lokala Åbotidningarna läser jag på cafeterior). Det som jag förväntar mig av en papperstidning är engagerade journalister som skapar berättande texter med närvaro och personlig upplevelse, som också kan ta sig bort från nyhetsartikelns rigida form (det viktigaste först, etcetera).

En professionell journalist hittar vinklingar och berättelser som går på djupet (bakom kortfattade nyhetssnuttar), som engagerar – och deras skrivglädje skall genomsyra arbetet. Helst skall de jobba i samarbete med en skicklig fotograf. Sådant kostar, men just sådant kan våra fonder gärna stöda om de vill värna om vår finlandssvenska identitet. En rikstidning på svenska i Finland må ha färre sidor än den finska motsvarigheten, men den journalistiska kvaliteten behöver inte vara sämre för det. Mindre kan också vara mera ...

Som det nu är hittas den största läsglädjen på HBL:s kultursidor; alltid något.

Liksom Bruun i sin bok bara vill HBL väl, vill jag som prenumerant vara stolt över en attraktiv och läsvärd rikstidning på svenska i Finland. Men då vill jag se ett gediget HBL-hantverk, producerat med själ och hjärta; inte ett snuttifierat hopkok av sekundärt material.

HåKAN EKLUND Åbo SVAR Håkan Eklunds engagemang i HBL gör mig glad. Det visar att vårt jobb är uppskattat och meningsfullt, och ger oss kraft att fortsätta skapa bra innehåll. Papperstidningen är viktig för oss. Vår strävan är att den varenda dag ska vara en balanserad mix av nyheter och fördjupning, den ska täcka olika områden och bestå av angelägna och aktuella ämnen och helst lite roligheter också. För den mixen behövs vassa och kreativa pennor av olika slag. Nyhetsbyråer använder vi för att förmedla ”allmängods” och för att så många av våra egna journalister som möjligt ska kunna bidra med allt det som Eklund efterlyser i form av egna uppslag, infallsvinklar och analyser.

Eklund anser att HBL måndagen den 24 september saknar skrivglädje och påtalar att det mesta är byråmaterial, men när jag bläddrar genom tidningen ser innehållsbeskrivningen annorlunda ut: Starten består av en gedigen artikel på tre sidor om trafiken i Helsingfors centrum, komplett med grafik och gallup, sedan följer ett uppslag där tre av fem artiklar är skrivna av HBL-journalister, vi har ett debattuppslag med en analys av ett HBL-namn, sportuppslaget är producerat av flera HBL-profiler och kulturen har visserligen den här gången en del frilans- och nyhetsbyråartiklar men även en helsida om ätten Bernadotte, skriven av vår egen hovreporter.

Eklund säger att ”de sista tio sidorna är ett hopplock”, men för många andra läsare är Dagboken, tv-tablåerna och serierna väldigt viktiga. Utan dem är en papperstidning inte ett komplett paket.

Sedan är det förvisso en skillnad på måndagstidningen och söndagstidningen när vi ser till innehållsprofilen och antalet sidor, vilket bland annat hänger ihop med att vi vet att folk har mer tid att läsa tidningen under veckoslutet medan vardagen är mer hektisk. Då vill man kanske ta till sig nyheter på andra sätt.

Förutom papperstidningen kan HBL i dag erbjuda journalistik i sex andra kanaler: via vår sajt hbl.fi, via vår app HBL365 och via våra konton på sociala medier. Och dagens HBL-journalister ska, förutom vara skrivglada och substanskunniga, bemästra en värld av digitala verktyg och trafikoptimering som en del av jobbet för att nå ut till våra läsare, både trogna och potentiella nya prenumeranter. Vi vet nämligen att en växande skara finländare konsumerar nyheter via ”virtuella mojänger” som Eklund uttrycker det, och därför vill vi betjäna även dem så väl vi bara kan.

SUSANNA LANDOR chefredaktör, HBL