Soinis fria händer

Timo Soini utrikesminister, har riksdagens förtroende eftersom någon annan möjlighet inte fanns. Partiordförande Juha Sipilä (C) gav de facto Timo Soini fria händer i abortfrågan redan i maj 2015.

Sipilä valde att skapa en regering där två av tre partier kontinuerligt är gisslan hos ett tredje. Huvudrollsinnehavaren kan variera – men mönstret är bestående.

Det hör till ovanligheterna i finländsk politisk historia. Normalt bygger man regeringar så att det finns en parlamentarisk marginal också då ett regeringsparti väljer att lämna regeringsskutan.

Statsministern har från starten varit gisslan hos Soini.

Det Soiniska partiets övriga parlamentariker har i sin tur varit stödtrupper för Soini som 2015 agerade fanflykting genom att vägra ta emot den erbjudna finansministerposten.

Soini valde den glamourfyllda utrikesministerposten som till sin egentliga substans numera hör till de minst ansvarsfulla i landets regering. Det ligger ju till så här: I den generella utrikespolitiken bär presidenten ansvaret. I EU-politiken statsministern.

Utrikesministern har i detta upplägg degraderats till en champagnepolitiker. Timo Soini har därtill bidragit till urgröpningen med att maximera utflödet av plattityder – och minimera den intellektuella spänst som vi har vant oss vid att se knuten till posten.

För regeringen Sipilä saknar det betydelse om Timo Soini är utrikesminister eller inte – om det inte vore för den smala regeringsbasen.

Sipilä behöver det parlamentariska stöd som Soini förfogar över.

Och det är Soini det handlar om. Ingen tror väl att det är Sampo Terho eller Simon Elo som för taktpinnen i ruinerna efter det förra sannfinländska parti som i dag är blått men utan framtid.

Betänk att Timo Soini byggde sin skrällseger 2011 och upprepade triumf 2015 på att ta vara på varje chans som gavs att förklara hur moraliskt urholkade de andra partierna var. Konsekvent – inte minst varje televiserad torsdagstimme.

Finländsk politik har inte på decennier tett sig så svartvit som i den Soiniska retoriken.

När han erbjöds den logiska chansen att axla det främsta ansvaret för en alternativ politik vände han den mest centrala ministertaburetten ryggen.

Man kan kritisera herrar Sipilä och Petteri Orpo för att de har tömt dagspolitiken på värderingar – om inte den starka antifackliga attityden ska definieras som en sådan, vilket den möjligen ska.

Men de har trots allt rakryggat placerat sig på de mest utsatta posterna – och de tar konsekvenserna i valet i vår. Politiskt mod saknar de inte.

I veckan har regeringens riksdagsgrupper turvis gått i intern falsett och gruppordförandena har haft fullt upp med att trygga regeringens styrfart.

Men fröet såddes i maj 2015. Att ett förslag om misstroende mot en enskild minister förklaras vara ett angrepp mot hela regeringen är en logisk följd av regeringens tillkomst.

Har man inte en parlamentarisk reserv att ta till kan man inte låta värderingsfrågor rubba regeringen.

Det går att förstå hur den effektivitetsdrivne Sipilä tänkte då – även om han nu förnekar att han skulle ha gjort omröstningen till en regeringsfråga (vilket Soinimarionetten Sampo Terho förståeligt nog gjorde).

Finländsk regeringskultur bygger på att en regering kollektivt tar ansvar för hela räckan av svåra beslut som kantar regeringsperioden.

Man ställer upp med hela den parlamentariska styrka man för in i boet. Tyvärr ger det inte utrymme för mycket soloåkande bland enskilda ledamöter i regeringspartiernas riksdagsgrupper.

Man får göra sina insatser i utskott, i ett harvande i substansfrågor som sällan når över nyhetströsklarna.

De senaste decennierna har många partier vid för dem lämpliga tidpunkter tagit sin mats ur aftonskolan och sällat sig till oppositionen.

Men det har inte drabbat regeringsarbetet eftersom man har sett till att den parlamentariska basen klarar av en begränsad sorti.

Juha Sipilä valde att luta sig mot en ur den synvinkeln för snäv majoritet.

Inte för att han inte behärskade den parlamentariska matematiken utan för att han skulle förnya kulturen. Hur han har lyckats? Tja. Vi minns u-svängen på vägen till Nådendal sommaren 2017. Vi minns hans hot i november 2015 när vårdreformen krisade och han hotade med att gå till presidenten.

Statsministerliret kan inte bli mer traditionellt än så.

Vi har därtill tvingats följa med regeringens går-det-så-går-det-attityd till substansen i lagberedningen.

Det kan rubriceras som ny men inte som god kultur.

Sipilä kanske aldrig insåg att han från första stund via Soinis val av ministerium tillät en okultur bli en del av regeringen.

Partiordförande Soini offrade däremot fullt medvetet sitt partibygge på den personliga fåfängans altare.

Det kan kännas som hårda ord, men minns då att tonen, den anslog Soini själv under år av nyanslös oppositionsretorik som saknar motstycke i modern finländsk politik.

När den retoriken förde honom till makten och ansvaret valde han bort den.

Större moralröta får vi leta efter i modern finländsk politik.

Som en biprodukt av det valet tvingas vi under denna mandatperiod acceptera att misstroendeinstitutet visavi en enskild minister har trollats bort.

Det var formellt Sampo Terho som gjorde omröstningen till en förtroendefråga för hela regeringen – även om det skedde med Sipiläs goda minne.

Men handen på hjärtat, hur många av er skulle ha offrat ”din” regering i motsvarande läge? Givet de stora reformer man fortfarande har för avsikt att baxa igenom en skälvande riksdag? Att väga politikens äpplen mot päron är en delikat hantering.

Det finns inte många stilpoäng att hämta i den här hanteringen.

Men, som sagt, poängen är att det möjliggörande elementet har funnits där från regeringens första dag.

”Sipilä kanske aldrig insåg att han från första stund via Soinis val av ministerium tillät en okultur bli en del av regeringen. Partiordförande Soini offrade däremot fullt medvetet sitt partibygge på den personliga fåfängans altare.”

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser