I den sugande virveln nedåt
”Jag vet ingenting exakt om det jag just har skrivit, men jag vet ungefär. Och det är detta ungefär som roar mig i den här historien”, skriver författarjaget i Cilla Naumanns nya roman. En familjehemlighet som slutar i tragedi vecklas ut.
I sin aktuella roman Den oändliga familjen återvänder Cilla Naumann till ett av sina primärteman, och skildrar en familj med problem det inte tycks vara möjligt att tala om. Atmosfären av tystnad accentueras genom att utvecklingen mot kris och tragedi i första hand filtreras genom den den 11–12-åriga Isabels ögon, och henne berättar föräldrarna inte mycket åt.
Familjen har tidigare levt i Kaliforniens värme, men flyttar då skeendet tar sin början till ett vintrigt Stockholm. Pappan Ray har fått en forskartjänst vid Tekniska högskolan, och hustrun Mary samt de två döttrarna följer motvilligt med. Den egentliga orsaken till att han så abrupt vill bort från platsen där han byggt upp sin tillvaro och karriär är en av romanens länge bevarade hemligheter.
Det är 1970-tal, och Stockholm visar sig åtminstone i Marys ögon vara något helt annat än den idyll resebroschyrerna utlovat. Hon lider av att det är så mörkt och kallt, upplever människorna som otrevliga, och klagar över att bostaden är trång, dragig och smaklöst möblerad.
Det är om man så vill naturligtvis möjligt att dra en del paralleller till dagens familjer på flykt från krigshärjade områden: problemen med att komma till ett nytt språk, en ny kultur, och människor som förhåller sig avvisande. Det smärtsamma i att se drömmarna om det trygga och inbjudande landet i norr gå i kras. Men det är knappast den läsmodellen författaren själv tänkt sig.
Tidsinställd bomb
Under en nästan oproportionerligt lång inledningsfas är det i själva verket svårt att alls veta vart texten är på väg. Det är först när Naumann också utvecklar en ramberättelse, med en författare som under sin barndom bott granne med den inflyttade familjen, som man börjar ana den tickande, tidsinställda bomben.
I det skedet lägger hon via författarjaget också fram en metodredovisning, som gott kunde gälla för en stor del av den på verkliga händelser baserade fiktionslitteraturen.
”Jag vet ingenting exakt om det jag just har skrivit, men jag vet ungefär. Och det är detta ungefär som roar mig i den här historien. I det ryms alla de outgrundliga stämningar, bilder, fantasier, drömmar, önskningar och associationer som lägger sig tätt omkring de reella upplevelser och minnen som finns och som bildar grund inte bara för den här historien, utan som sammantagna blir upplevelsen av att vara just jag.”
Och då perspektivet under slutspurten ges vidare till mamman i familjen öppnas sig en vidare, mer skrämmande värld. Hon har av sin egen mamma ärvt ett extremt kontrollbehov, men då hon landar i de främmande Stockholmmiljöerna är det inte längre möjligt för henne att kontrollera ens sitt eget liv – för att inte tala om familjens.
Småningom visar det sig dessutom att det drastiska miljöombytet för hennes mans del handlat om en flykt från ett bedrägeri. Ett försök att komma så långt bort som möjligt från det avslöjande och den vanära som väntar honom i USA.
Och så formar sig berättelsen efterhand till en subtilt obehaglig katastrofskildring, en gallerförsedd väg mot den slutliga tragedin.
Långt driven stilisering
Den oändliga familjen är en noggrant genomtänkt, tät och väl strukturerad berättelse. Också språket är mjukt och flytande, fast jag frågar mig ibland om inte Naumann haft en del att vinna på att låta lite av den friktion som rör sig under ytan också nå upp till den språkliga nivån.
Det känns för mig som om hon nu gjort en så långt driven stilisering av sitt material att de skildrade familjemedlemmarna blivit en aning fjära, svåra att verkligen nå fram till.
Fast det här betyder ändå inte att man oberörd skulle kunna åse den sugande virvel nedåt som de fastnat i.