Vi är alla nationalister
Det är ett misstag att ge extremnationalisterna monopol på känslor för fosterlandet – de utnyttjar dem för sina egna politiska syften. Vi bär alla på nationella känslor och det är inget att skämmas för.
Inför riksdagsvalet betonar Sannfinländarna starkt att partiet vill förstärka nationalstaten. I den här kontexten står nationalstaten som en motsats till globalt ansvar och solidaritet. Jussi Halla-aho, själv medlem av Europaparlamentet, ser också positivare på EU nu än tidigare eftersom de främlingsfientliga partierna som också kan definieras som extremnationella ser ut att stärka sin position i EU i EU-valet i maj (HBL 30.9).
Det är problematiskt att partier som Sannfinländarna och andra grupper med ungefär samma syften utan synligt mothugg får ta över begrepp som nationalism, och samtidigt definiera vad nationalstaten är. De övriga politiska krafterna har blivit illa berörda, och kanske skrämda av tonläget, dragit sig undan och verkar inte längre hävda sin definitionsrätt när det gäller nationalstaten. Samtidigt överlämnar man det emotionella utrymmet, som våra känslor för det egna landet utgör, till extremnationalisterna. Det är inte särskilt klokt men framför allt är det att förneka betydelsen av att vi alla har mer eller mindre starka känslor för vårt land. De känslorna är legitima, men det är synd och rentav farligt om man tillåter att de utnyttjas för syften som i förlängningen vill omforma vårt land till något helt annat.
I sin pinfärska bok om demokratin och dess utmaningar hävdar Pär Stenbäck att de traditionella partierna har glömt bort den emotionella sidan av politiken. Enligt Stenbäck, och andra skribenter han hänvisar till, är det ett stort misstag. Vi vill gärna tro att människor röstar utifrån fakta, men minst lika avgörande är känslor och identitetsfrågor när vi väljer vem vi ska rösta på. Det här är en viktig insikt.
En av de böcker Pär Stenbäck har läst då han har arbetat med sin egen bok och som han också refererar till i sin senaste I dag-kolumn (HBL 27.9) är de svenska vänsterdebattörerna Göran Greiders och Åsa Linderborgs Populistiska manifestet. Också de anknyter till fosterländskhet och nationalism och frågan om vem som får definiera nationalstaten. Vänsterpartierna får kritik för att de har lämnat nationalstaten åt sitt öde. Greider och Linderborg ser nationalstaten som det territorium där viktiga välfärdsbeslut fattas.
Greider och Linderborg talar för en vänsterpopulism och pekar på att hela demokratin i betydelsen allmän och lika rösträtt var en vänsterpopulistisk idé. Pär Stenbäck påpekar att stora doser populism förekommer över hela det politiska spektret. Stenbäck hänvisar också till populistforskaren Jan-Werner Müller som menar att verkliga populister dels hävdar att de talar å det sanna folkets vägnar, dels vill ockupera statsmakten och utveckla den i auktoritär riktning. Det är en utveckling som i dag tyvärr kan bevittnas i till exempel Ungern, Polen och Turkiet. I de här länderna går extremnationalismen och populismen hand i hand.
Stenbäcks slutsats är att de nuvarande Sannfinländarna under Jussi Halla-ahos ledning kan uppfylla kriterierna för ett auktoritärt parti medan Soinis Sannfinländare inte gjorde det.
Populism brukar också definieras som politiska krafter som ger enkla förklaringar på komplicerade frågor. Såväl Stenbäck som Greider och Linderborg gör en viktig markering då de tar upp det faktum att det finns fog för det missnöje folk känner och sedan – i brist på andra alternativ – kanaliserar genom att rösta på populister och extremister. För att citera Pär Stenbäck: det är oansvarigt och ointelligent att inte ta lyra. Vad skulle hända om partier och politiker på bredare bas skulle fästa uppmärksamhet vid orsakerna till att människor känner sig uteslutna och felbehandlade?