Vi måste prata mera om mat
”Man utvecklar så småningom en smakpalett och blir besviken när man sitter på restaurang och inser att man kunde göra bättre själv.”
Jag läser i Helsingin Sanomat om Olli Freese, en välbetald copywriter i femtioårsåldern som hoppat av sitt jobb på reklambyrå och numera lär barn att laga mat, på eftermiddagskurser som ordnas runtom i skolor i Helsingfors.
Freese säger att han vill visa att matlagning kan vara en seriös hobby i stil med skateboarding. Att inte kunna laga mat, menar han, är ett slags utslagning. Det är någonting man lätt ärver. Om det inte lagas mat hemma går barnen miste om viktig allmänbildning.
Jag tror att han är något på spåret här. Att skriva eller prata om mat är fortfarande trivialt, det är sällan ämne för debattartiklar eller kolumner, samtidigt som det upptar en stor del av vår vakna tid.
Ironiskt nog visar den återkommande debatten om vegetarisk kost allra bäst var vi befinner oss i den här diskussionen.
Förslag om mindre kött i skolan slås ner av kommunala korvpatrioter som – får man anta – är uppvuxna på mormors makaronilåda och aldrig slagits av tanken att smaksinnet är något man kan utveckla efter att man fyllt tolv (Jag älskar också makaronilåda, men kanske inte varje dag). När någon kommer med den utmärkt rationella idén om mera vegetarisk kost i armén (billigt, näringsrikt, miljövänligt) reagerar försvarsministern som om alla värnpliktiga ska kastreras. Kan det vara för att mat traditionellt är husmorssyssla? För att det inte är manligt att äta grönsaker? Men hur kan det då komma sig att intresset för utländska matlagningsprogram ökar explosionsartat och det görs dyra dokumentärfilmer om – mest – manliga kockar? Varför är många beredda att betala en halv månadslön för ett bord på en ny restaurang samtidigt som matlagningskurser för barn känns som en innovation?
Jag har inte tänkt på timmarna i huslig ekonomi i skolan på länge, men plötsligt minns jag lysrören, havreflarnen, gröten, de kokta morötterna. När vi på nian skulle bjuda en av våra lärare på lunch gjorde vi köttbullar med ketchup och torra snabbnudlar (samma år stal en av mina vänner några paket socker och jäst från skafferiet i undervisningsrummet och bryggde grumligt, illaluktande vin i en källare – det var utanför undervisningsplanen). Jag minns ingen särskild matglädje från de åren.
På något vis är det som om den finländska idén om matlagning fortfarande befinner sig i det där gråtrista undervisningsrummet. Jag lärde mig själv laga mat, på riktigt, först när jag fick barn. Det handlar om de där berömda 10 000 timmarna det brukar pratas om, den tid man behöver för att behärska någonting på riktigt. Har man tur uppstår en ackumulerad kunskap där den ena rätten ger den andra. Man utvecklar så småningom en smakpalett och blir besviken när man sitter på restaurang och inser att man kunde göra bättre själv.
Visst är en av poängerna med huslig ekonomi att lära unga att diska, städa och använda decilitermått, men borde inte den kulinariska nyfikenheten kunna väckas samtidigt?