Hur garantera vård på svenska?

VåRD Diskussionen om vårdreformen står och stampar. Susanna Ginman skriver (HBL 22.9) att risken för att den här regeringens vård- och landskapsreform inte godkänns är uppenbar.

Oberoende av hur det blir måste vi fortsätta att kräva rätt till service på modersmålet. I min hemstad Esbo minskar andelen svensktalande. Trots det är Esbo landets näst största finlands-

svenska ort med över 23 000 svensktalande.

Själv fick jag nyligen söka hjälp då en plomb och halva tanden lossnade när jag bet i ett äpple. Jag fick utomordentligt bra service och tanden blev lappad, men detta skedde på finska. Redan vid tidsbeställningen blev jag tillfrågad om jag kunde tala finska, trots att jag hade valt nummer 2 för svenskspråkig service. Trots Esbos tvåspråkiga fasad har det visat sig att det i praktiken kan vara svårt att få vård på svenska.

Stadsfullmäktige har godkänt Esbostrategin för fullmäktigeperioden. Enligt strategin är invånarna stadens viktigaste resurs. Staden ska i all sin verksamhet fungera utifrån från invånarnas behov. På svenska och på finska.

Social- och hälsovården fungerar bra på vissa håll på svenska. Det här gäller till exempel mödrarådgivning eller tandvård för barn. Men ofta inleder vårdpersonalen samtalet på finska utan att först ta reda på patientens modersmål. Jag har också hört om fall där läkarna har vägrat tala svenska med svenskspråkiga patienter.

Tvåspråkigheten är en trumf för Esbo. Därför måste Esbo stad som arbetsgivare göra sitt bästa för att garantera social- och hälsovårdstjänster på båda nationalspråken. Samtidigt borde finlandssvenskarna vara envisare, och hålla fast vid rätten till vård på svenska.