Italiens populister äventyrar ekonomin

Inrikesministern, högerextrema Matteo Salvini har tagit ledningen i Italien och styr landet mot osäkra vatten.

Den ledande politikern i Italien efter det historiska regimskiftet i våras är inte premiärminister Giuseppe Conte, en akademiker som blev en kompromisskandidat i den svåra regeringsbildningen. Det är inte heller det största partiet Femstjärnerörelsens ledare, ministern för ekonomisk utveckling, Luigi Di Maio som är numero uno. Frontfigur är det mindre regeringspartiet, högerextrema och främlingsfientliga Legas ledare, inrikesminister Matteo Salvini. Det är han som hörs och syns.

I parlamentsvalet i mars blev Femstjärnerörelsen det klart största partiet med nästan dubbelt högre väljarstöd än Lega. Bara ett halvt år senare visar opinionsmätningar att Lega har gått om.Partiet har nästan fördubblat sitt väljarstöd och stöds av var tredje italienare.

Inte att undra på att Salvini agerar som regeringens faktiska ledare, med följder både för migranter och landets ekonomi. Men hur långt kan han gå? Inte minst i ekonomiska frågor kan väggen snabbt komma emot.

Italiens regering presenterade för några dagar sedan sin budgetplan. Enligt den skulle budgeten för nästa år innehålla ett underskott på hela 2,4 procent av bnp. Det är ett tre gånger större underskott än den föregående regeringen hade planerat för 2019.

Trots Italiens redan nu höga statsskuld har reaktionerna från EU-håll på de italienska budgetplanerna varit relativt sansade. Det kan bero på det förestående EU-valet och rädsla för att en hård EU-linje kunde ge de italienska och även andra populistiska och EU-skeptiska partier mer luft under vingarna i valet i maj.

Budgeten för nästa år ska presenteras i Bryssel om två veckor. EU:s ekonomikommissionär Pierre Moscovici konstaterar att EU inte vill ha en kris med Italien, men samtidigt vill EU inte heller att Italien struntar i EU:s regler och i att begränsa sin stora statsskuld.

Italiens ekonomiska problem är inte något nytt och något som den populistiska regeringen har skapat. Men just på grund av landets ekonomiska belägenhet bör regeringen agera därefter och då är inte stora budgetunderskott att föredra. Regeringens obundne finansminister Giovanni Tria försökte förgäves hålla underskottet på en drägligare nivå, men blev överkörd av Salvini och Di Maio.

Den offentliga sektorn i Italien har en skuldbörda på drygt 130 procent av bnp. Bara Grekland har en större relativ skuld i EU. Tillväxten i den italienska ekonomin har varit bland de svagaste i hela EU under det här årtiondet. Inte heller i år förutspås den bli mycket mer än 1 procent.

Dessutom är flera italienska banker fortfarande skakiga med ansenliga osäkra krediter.

Det har redan länge krävts strukturella reformer, men inte av den typ som regeringen nu är i färd med att genomföra.

Vallöftena som både Femstjärnerörelsen och Lega gav innebär stora ekonomiska satsningar, bland annat i medborgarlön och platt skatt. I dessa är kostnaderna garanterade, men inte eventuella nya intäkter. Det är ett högriskspel i ett land med Italiens rådande ekonomiska läge.

Räntorna på statsobligationer steg markant genast då det blev klart vilka partier som kommer att bilda regering i Italien. Efter att man nu håller fast vid sina vallöften och lägger in dem i budgetplanen finns det inget som talar för att räntenivån på statslån skulle sjunka. Det innebär rejäla extrakostnader för ett land med stor lånebörda.

Det gäller att komma ihåg att hela eurosamarbetet var i gungning redan under den grekiska krisens svåraste period. Italiens ekonomi är tio gånger större.

Bilden av Italien i dag är inte till alla delar smickrande. Det har blivit ett jättelaboratorium för populiststyre. Salvini & co accelererar Italiens färd mot en ekonomisk kris.

Utvecklingen kan i och för sig också kanske öppna ögonen på såväl italienare som andra att populisternas enkla lösningar inte ger de resultat som utlovas. Men insatserna är stora och priset kan tyvärr bli högt innan det går upp för väljarna.