I tsunamins fotspår

”Tomma fyrkanter där husen en gång stått gapade upp mot himlen.”

Bilderna från Palu i Indonesien och förödelsen som följde i tsunamins spår väcker minnen. Telefonsamtalet från Finlands Röda Kors kom precis när vi hade bänkat oss vid middagsbordet på trettondagen, den 6 januari 2005.

Då hade det förflutit elva dagar sedan jordbävningen – egentligen var de två på varandra följande – utanför Banda Aceh på Sumatras nordspets.

Svarta tidningsrubriker världen över skrek ut nyheten om bortsköljda turistparadis i Thailand redan dagen efter annandag jul när tsunamin slog till mot flera länder i området. Men det skulle dröja en vecka innan de första förfärliga bilderna från Aceh, från den västra kusten på Sumatra på en sträcka som var ett par hundra kilometer lång, skulle nå omvärlden.

Här fanns det inga turister. Den enda utlänningen var en av Internationella Röda Kors-kommittén ICRC:s delegater men han satt fast på Pulau Aceh, en liten ö utanför den nordligaste spetsen av Sumatra.

I Aceh pågick sedan läge ett inbördeskrig där den acehnesiska rebellrörelsen GAM kämpade för ett självständigt Aceh. Utlänningars närvaro var inte tillåten, med undantag av ICRC-delegaten, som var där i kraft av sitt internationella mandat. Aceh var ett slutet område, utan insyn.

Tsunamin ändrade allt. Efter att flera städer och byar längs kusten bokstavligen flutit bort gick den humanitära hjälpen utifrån inte att hindra. Flera nationella Röda Korsoch Röda Halvmåne-organisationer skickade hjälp till området och deras sekretariat med bas i Genève axlade koordineringsansvaret.

Och nu skulle jag dit, som enda finländare, för det var vad telefonsamtalet handlade om.

Flygförbindelserna låg nere men Röda Korset hade både ett litet plan och en helikopter till sitt förfogande.

Jag glömmer aldrig flygturen från Jakarta till Banda Aceh. Vi gjorde en cirkel ovanför Meulaboah, staden på den västra kusten. Tomma fyrkanter där husen en gång stått gapade upp mot himlen. Senare skulle jag sitta på en sten precis där och lyssna till tystnaden. För allt liv var borta.

Vi landade i Banda Aceh och jag blev upplockad av en lokal chaufför. Vi hade inte hunnit långt förrän jag ur ögonvrån såg hur tårarna sakta började rinna utför hans kinder.

Först senare skulle jag lära mig känna igen den sötaktiga lukt som trängde in i bilen när vi passerade ett stort uppgrävt område. Det var liklukten från en massgrav.

Indonesiens Röda Kors- (Palang Merah) frivilliga som i månader skulle leta efter döda i Banda Aceh med omnejd lämnade snart sina mun- och nässkydd. Det var lättare att lukta sig till om det fanns döda i ruinerna på så sätt.

Vi var bara fyra internationella delegater i början, inhysta i Toyotas gamla byggnad för också Röda Korsets kontor var bortsköljt.

Vår uppgift vara att kartlägga behovet, vad som behövdes var. Efter katastrofen kom hjälpkatastrofen. Jag minns hur min turkiske kollega Yildrin larmades till flygfältet vid vilken tid på dygnet som helst för att ta emot flygplan med filtar, tvålar och annan hjälp.

Norges Röda Kors skickade ett fältsjukhus. Men det stängdes efter en kort tid.

För antingen var folk i relativt bra skick fysiskt eller så var de döda eller försvunna.

Det är återuppbyggnaden som kommer att ta tid i Palu. Och kräva ansenliga resurser.

Precis som det gjorde i Aceh.