Största partiet ges för stor makt

Det är inte omöjligt att Sverige får en borgerlig regering och att det största partiet Socialdemokraterna går i opposition. Landet skulle därmed följa ett mönster från alla Finlands grannländer (Ryssland räknas inte).

Det största partiet är i opposition i Norge, Danmark, Estland och Lettland. I Norge och Danmark är Socialdemokraterna störst, men båda länderna styrs av en borgerlig minoritetsregering. Blocköverskridande regeringar har inte på länge bildats i någotdera landet. I Norge hör Centerpartiet till det rödgröna blocket.

I Estland står det största partiet Reformpartiet utanför regeringen. Där är det inte fråga om blockpolitik, för Jüri Ratas (C) regering består av Centerpartiet, Socialdemokraterna och högerpartiet Isamaa. Tidigare isolerades Centerpartiet på grund av sin omstridda ledare Edgar Savisaar trots att det ibland var störst, och då kunde man tala om en blockbildning mot Savisaar.

I Lettland är det största partiet Harmoni, ett parti som stöds framför allt av ryskspråkiga, i opposition. Också i några andra EUländer är det största partiet för närvarande i opposition: Luxemburg, Portugal, Spanien och Slovenien.

I Finland har det största partiets ordförande varit statsminister sedan 1991. Det kan jämföras med att det största partiets ordförande under Urho Kekkonens presidentperiod var statsminister i bara fyra regeringar: Johannes Virolainens (Agr/C) 1964–1966, Rafael Paasios (SDP) två regeringar 1966–1968 och 1972 och Kalevi Sorsas (SDP) andra 1977–1979. Före Kekkonens tid var en partiledare sällan statsminister (Cajander, Linkomies, Törngren), men aldrig det största partiets ordförande.

Sedan presidenten genom den nya grundlagen år 2000 nästan helt kopplats bort från regeringsbildningen kom riksdagsgruppernas ordförande överens om tågordningen: det största partiet får försöka bilda regering först. Och det har alltid lyckats även om Jyrki Katainen (Saml) 2011 hann kasta yxan i sjön ett par gånger. Det lyckas därför att alla partier eftersträvar plats i regeringen (ett undantag de senaste decennierna är SDP 1991). Det är för det största partiet bara att välja partner.

Det ger det största partiets ordförande en alltför stor makt med lite över 20 procents väljarstöd. Priset tas kanske av Centerns Juha Sipilä, som kallade de övriga partiledarna till ett förödmjukande möte i ett rum i riksdagen där de fick höra om de blivit godkända eller underkända, nästan som vid en universitetstentamen. Att makten stigit Sipilä åt huvudet märks i hans märkliga uttalanden om nyval, om han inte får sin vilja igenom.

Man kunde gärna frångå den korta traditionen att det största partiets ordförande automatiskt blir statsminister. Det gör riksdagsvalet i alltför hög grad till ett statsministerval. Men de näst största partierna håller gärna fast vid traditionen, eftersom de har chansen att någon gång bli störst.

Skulle de övriga partierna ha accepterat Timo Soini som statsminister om Sannfinländarna blivit störst 2011 eller 2015, vilket var fullt möjligt? Jag misstänker att de skulle ha gjort det.