Pinsam parkering
Ibland råkar jag ut för pinsamma situationer. Som häromdagen när jag skulle köra ut ur ett parkeringshus. Ett sådant där du får en biljett när du åker in och sedan matar in biljetten i maskinen när du åker ut, betalar med ditt bankkort och så går bommen upp och du kan lämna P-huset som en fri människa.
Problemet när jag skulle lämna P-huset var att jag, när jag skulle mata in min biljett, råkade sätta armbågen i fönsterkarmen och tappade biljetten på marken. Inga problem, tänkte jag. Jag öppnade bildörren och steg ut för att ta upp mitt kort … Det låg ett par hundra kort där. Tydligen har folk slängt sina kort efter att de hade betalat – förmodligen utan att skämmas det minsta. Problemet för mig var att det var helt omöjligt att veta vilken som var min biljett.
Det var redan en ganska lång kö bakom min bil, andra bilister som väntade på att få komma ut.
Jag vet inte om du har tänkt på det, men bilister kan vara lite arga ibland, lite lättirriterade.
Jag tog upp en hög biljetter och började mata in dem i apparaten. Ingen var rätt.
Jag fick en känsla av lätt desperation. Kanske fungerade det med att mata in mitt betalkort i stället – jag provade, men det fungerade inte. I stället sprang jag tillbaka till en automat som stod mitt inne i p-huset och matade in betalkortet där. Beskedet i displayen var att jag bara kunde betala ut mig vid automaten vid bommen.
Vad gör man i en sådan pinsam situation? Jag låtsades att det regnade – när jag gick tillbaka till bilen sneglade jag inte ens på förarna i den ganska långa bilkön som stod bakom min bil, bakom den stängda bommen.
Det stod ett telefonnummer på automaten vid bommen. Nu tutade någon. Ganska långt bak i kön. Ilsket. Med svettig hand tog jag upp telefonen och slog numret. Fel nummer. Jag slog rätt nummer. Förklarade situationen. Han förstod inte. Jag förklarade igen. Det tutade – ganska nära nu. Aggressivt. Äntligen förstod han. Äntligen! Bommen gick upp. Jag var helt slut.
Jag skämdes, där och då. Men varför då? Jag gjorde väl egentligen inget fel? Jo, jag tappade mitt kort förstås, men det är väl mänskligt att fela?
Nästa gång jag står bakom någon som råkar ut för något liknande då skall jag vara storsint. Överseende. Le medkännande, för jag vet hur det är.
Jag öppnade bildörren och steg ut för att ta upp mitt kort … Det låg ett par hundra kort där. Tydligen har folk slängt sina kort efter att de hade betalat – förmodligen utan att skämmas det minsta. Problemet för mig var att det var helt omöjligt att veta vilken som var min biljett.