Våga bryta tystnaden
Det första steget mot en förändring är att vara modig och inte längre tiga. Det säger den fransk-marockanska författaren Leila Slimani. Hon var aktiv i den franska #metoo-debatten och är aktuell på svenska med romansuccén Vaggvisa.
Tre uppmärksammade fall av anklagelser om sexuella övergrepp mot kvinnor har avhandlats stort i massmedier under de gångna veckorna. Den internationella bevakningen har fokuserat på Brett Kavanaugh vars utnämning till Högsta domstolen i USA plötsligt inte längre är självklar och på Bill Cosby, som inte är den mysige tv-pappa han marknadsfört sig som.
I Sverige finns Jean-Claude Arnault, Kulturprofilen, som i måndags dömdes till två års fängelse.
Utan kraften från #metoo är det inte säkert att de här tre fallen någonsin hade kommit fram.
Den franska författaren Leila Slimani ser nöjd ut på tal om de förändringar #metoo har fört med sig.
– Mina manliga vänner säger inte längre sådant de för två år sedan kunde häva ur sig när de talade med och om kvinnor, påpekar Slimani.
– För första gången ser jag att män är rädda för kvinnor och det är bra.
Sexmissbruk var temat för Leila Slimanis debutroman Dans le jardin de l’ogre – en bok som var inspirerad av finansmannen Dominique Strauss-Kahn som misstänktes för flera fall av sexuella övergrepp 2011. Slimani vände på problematiken och skrev en roman om en sexmissbrukande kvinna.
Leila Slimani är född i Marocko men flyttade till Paris för att studera när hon var 18 år. Redan som ung visste hon att hon ville bli författare.
– Jag ville tillhöra författarfamiljen.
– En författare har en otrolig frihet. Man kan säga vad man vill och bygga upp sin egen värld.
I sin nyaste bok, Sexe et mesonges, har hon intervjuat marockanska kvinnor som vittnar om sexuellt förtryck och om tvånget att vara oskuld när man gifter sig.
– Abort, homosexualitet och sex före äktenskapet är olagligt i Marocko.
– De kvinnor som vågade ställa upp var mycket modiga men de vågade visa vägen – det första steget mot en förändring är att våga bryta tystnaden.
Nannyn som dödar
Två kvinnor står i centrum i Leila Slimanis roman Vaggvisa. Den ena av dem, Myriam, är tvåbarnsmor, ju-
rist och ivrig att återvända till arbetslivet och göra karriär. Den andra är Louise som Myriam och hennes man Paul, anställer som barnflicka åt sina älsklingar.
Redan på romanens första sida får läsaren veta hur det går:
”Den lille pojken är död. Det tog bara några sekunder. Läkaren försäkrade att han inte hade lidit. Man lade honom i en grå liksäck och blixtlåset drogs upp över den lealösa kroppen som flutit omkring bland leksakerna.”
Efter den hemska inledningen rullas en historia om klass, fattigdom, underlägsenhet och ensamhet upp.
En viktig faktor i berättelsen är att Louise är infödd fransyska och vithyad medan Myriams rötter finns i Marocko.
– Jag ville skruva till berättelsen, den hade blivit alldeles för enkel ifall Louise hade haft utländska rötter. Litteraturens uppgift är att visa på andra perspektiv än dem vi är vana vid.
– Det faktum att Louise är vit gör henne ännu ensammare. Hon blir en outsider bland de andra barnflickorna när hon är i parken med barnen.
Barnflickor är tämligen vanligt i yrkesarbetande familjer i synnerhet i Paris, säger Leila Slimani. Själv hade hon en barnflicka som liten och anställde en barnflicka när hon hade blivit mamma och säger att hon förvånat sig över hur lite franska familjer vet om sina barnflickors verklighet.
Leila Slimani skrev Vaggvisa som en mellanbok och säger att hon skickade manuset till sin förläggare med en urskuldande ton. Det visade sig att Vaggvisa slog an hos miljoner läsare. Boken har sålt i 900 000 exemplar bara i Frankrike och översatts till 44 språk. Den har också belönats med Frankrikes finaste litterära pris, Goncourtpriset (2016).
– Jag blev överraskad. Vaggvisa visade sig vara universell och vädjar till kvinnor på olika håll i världen.
Den politiska aspekten i Leila Slimanis författarskap fångade även president Emmanuel Macrons intresse. Han erbjöd henne jobbet som kulturminister men hon tackade nej eftersom hon ville behålla sin frihet. Däremot är hon rådgivare åt presidenten i frågor som gäller det franska språket.
– President Macron älskar fransk litteratur och det franska språket. En stor del av världen öppnas för den som kan franska och nu vill Macron grunda ett museum för det franska språket.