Dags att försvara demokratin
Ge pålästa sextonåringar rösträtt, tillsätt en demokratiminister och bekämpa populismen med realistiska visioner. Pär Stenbäck vill experimentera för att rädda den liberala demokratin.
I brist på en universalmedicin består Pär Stenbäcks recept för att rädda demokratin av en handfull mindre åtgärdsförslag eller experiment. Han diskuterar dem i en bok om demokratins reträtt. Till HBL säger han att partierna måste förnya sig för att återvinna förtroende och legitimitet och stå emot populismen.
När väljarna och de etablerade partierna sviker varandra mornas det för populismen. Den liberala demokratin trängs tillbaka. Det oroar minister Pär Stenbäck, aktuell med boken Demokrati under hot? som senare ska utkomma på finska.
– Läget är inte katastrofalt, men vi ser redan sjukdomstecknen. När politiken börjar låsa sig, när man med minimal majoritet genomför stora reformer som nästa regering kan riva upp minskar förtroendet hos väljarna, säger Stenbäck.
För att åtgärda det föreslår Stenbäck bland annat mer demokratifostran i skolan, en demokratiminister, villkorligt sänkt rösträttsålder, en öppen syn på minoritetsregeringar och en ny version av medborgarinitiativ. Han kastar också in en brandfackla med ett förslag om kunskapskrav på politiker och väljare.
– Mina förslag ska inte övertolkas, de är närmast signaler, säger han. Vi tar demokratifostran först. – Skolan borde ges resurser att gå djupare in i demokratiproblematiken så att alla elever fick se vad demokrati betyder i praktiken och vilka alternativen är, säger Stenbäck och hänvisar till att ungdomar i flera andra länder vill avskaffa partierna och införa militärdiktatur.
Antingen undervisnings- eller kulturministern kunde få ansvar för demokrati- och ungdomsfrågorna och för att skolan främjar fördjupade demokratiinsikter. Att valdeltagandet är lägre bland unga är allvarligt. Du vill sänka rösträttsåldern till 16 år, men skulle det höja valdeltagandet? – Kanske inte, men det kunde stimulera intresse ändå. Jag tror frågan blir aktuell inför nästa regeringsförhandlingar.
Stenbäck föreslår att 16och 17-åringar skulle få rösta om de tagit en fördjupad kurs i samhällslära. Det vore en mild form av epistokrati, ett system där rätten till politiskt inflytande ökar med bildning och kunskapsnivå.
Kritiker säger att epistokrati fullt ut tillämpad skulle avskaffa den allmänna och lika rösträtten. Det vore otänkbart, men Stenbäck påpekar ändå att problemet med växande kunskapsklyftor är allvarligt ur demokratisynpunkt. I boken diskuterar han om man snarare kunde ställa villkor på kandidaterna i val – bara tillräckligt kunniga skulle få ställa upp. Han säger att epistokratin inte går ihop med vår rättskänsla, men:
– Man kunde kanske plocka något experiment ur den.
Modell Sverige
Populistpartiernas framfart försvårar regeringsbildningen i många demokratier. Pär Stenbäck påminner om att Finland haft minoritetsregeringar förut.
– Jag tror inte det blir verklighet hos oss, men minoritetsregeringar är intressanta ur parlamentarismens synpunkt. Riksdagen får tillbaka sin roll som faktisk lagstiftare, säger Stenbäck och frågar sig om rollen i dag är lite för mycket av att ”trycka på knappen”.
En minoritetsregering i behov av oppositionens stöd kunde tillfredsställa betydligt fler väljares önskemål än en knapp majoritetsregering behöver göra.
– Vi kan hamna i samma låsta position som Sverige som har goda erfarenheter av minoritetsregeringar, säger Stenbäck.
Ett annat svenskt exempel vore att kolla upp i vilken mån partierna har infriat sina vallöften. Stenbäck tillstår att det är lättare sagt än gjort.
– I Sverige är det enklare att mäta då blockens valmanifest är tydliga. Här kollar medierna ibland upp hur partiernas lite lösa vallöften har infriats, men inte särskilt systematiskt, säger han.
Dessutom, påpekar han, är det möjligt att inte ens svart på vitt övertygar en väljare som går på känsla.
– Mycket av misstron mot politiken ligger på det psykologiska planet. Folk röstar relativt troget på samma politiker de kritiserar. Partierna borde komma överens om att försöka putsa politikens skavanker för att öka tilltron.
Tillväxt och gränser
Pär Stenbäck säger att den stora frågan ändå är politikens innehåll, vilka resultat folk upplever att politiken ger. Det är svårare att tillfredsställa väljare ju bättre de har det.
– Min tes är att politikerna har jobbat sig in i en fälla då de lovar att det ständigt ska bli bättre. Det handlar om tillväxtens gränser.
Gränser handlar det också om i migrationsfrågan, den fråga som göder populismens i dag. Stenbäck hoppas att flyktingströmmen ebbar ut, men vidhåller att den övriga migrationen är här för att stanna. Därför får de etablerade partierna inte spela populisterna i händerna, menar han.
– Man måste hyfsa migrationsdebatten. Varje land har rätt att begränsa migrationen. Alla som vill komma till Europa kan omöjligt få komma. Det skulle skapa spelrum för dem som säger att migration är farligt för vår kultur, säger han.
I stället vill han se en intresseallians mellan Europa och emigrantländerna eftersom det gynnar alla att ungdomen stannar kvar i hemlandet.
I sin bok skriver han också om två sätt att bekämpa populismen: dels kan man ge populisterna delvis rätt i sak, dels får man inte låta dem lägga beslag på fosterländskheten, vilket han nyligen noterade i en kolumn i HBL.
– Det är för lättvindigt att stämpla allt man inte gillar som populism. Alla som röstar populistiskt är inte rasister. De röstar mot den etablerade politiken, och då är det skäl för partierna att se efter om de har stagnerat.
Stenbäck påpekar att vissa populistiska rörelser i USA:s historia rentav var nyttiga då de fick republikaner och demokrater att skärpa sig. I dag har etablerade partier svårt att bromsa populismens framfart, de hittar inte rätt försvarsmekanismer, säger han.
– De har varit ganska handfallna. Väljarna vill se en vision i politiken, inte bara tekniska löften. De vill veta vart vi är på väg, om tryggheten är hotad, om robotarna tar deras jobb. Det här har partierna inte lyckats svara på. De ska inte försöka bjuda över populismen.
Stenbäck uppmanar partierna att visa på realistiska möjligheter för samhällsutveckling- en, även om det är lättare sagt än gjort.
– Vore jag själv partiledare i dag skulle jag nog vara lite ställd. Det är inte lätt att vara politiker i dag. Jag har ganska stor medkänsla med dem.