❞ Numera är det nämligen förbjudet att ligga på enbart en handduk på La Pelosa; det krävs ett liggunderlag eller en solstol.
Ett långsiktigt politiskt ansvarstagande genererar sällan en medalj i popularitet, men den som har stake och stamina tänker mer på kommande generationer än på dagens turister.
Sanden är kritvit och sammetslen, vattnet långgrunt och turkosfärgat. Inget under att La Pelosa i lilla staden Stintino på nordvästra Sardinien har klassats som en av Italiens, om inte hela Medelhavets, vackraste stränder.
Och här står vi nu, utrustade för en heldag, och blickar ut över il paradiso.
Knappt hinner vi kliva ned på stranden och ännu mindre breda ut våra handdukar på den finkorniga sanden förrän en bestämd röst frågar oss om vi läst den blåa skylten på vägen ned. Si si, nickar vi. Men vi har uppenbarligen inte förstått, och får stränga order om att förse oss med det som behövs för en plats i solen.
Numera är det nämligen förbjudet att ligga på enbart en handduk på La Pelosa; det krävs ett liggunderlag eller en solstol. Det har borgmästaren i Stintino bestämt.
Enligt Antonio Diana finns det en risk för att La Pelosastranden annars snart är tömd på sitt vita guld, och därför har han lagt fram en radikal räddningsplan. Enligt borgmästaren visar forskningsstudier att fuktiga handdukar är ett av de största problemen eftersom de suger åt sig stora mängder sand, så för att förhindra sandutförsel tillåts inga handdukar eller stora väskor på stranden.
Dessutom har han varslat om att bilvägen som nu går ända fram ska ersättas av trottoar och cykelväg, och efter nästa badsäsong ska själva stranden få en upphöjd gångväg som skyddar de känsliga sanddynerna.
”Låt sandtjuvar och fyllegrisar betala, men bygg framför allt en hållbar modell för hur turismen ska tacklas.”
SUSANNA LANDOR Chefredaktör och ansvarig utgivare
Reglerna för La Pelosa illustrerar en global trend. Allt fler populära orter och städer försöker hitta sätt att minimera slitaget från en växande skara turister – en skara som likt Egyptens gräshoppor invaderar landet och i värsta fall förstör känsliga miljöer.
I Venedig har en del gator stängts av för turister, och kryssningsturister får betala en avgift.
Palma på Mallorca har förbjudit krogarnas happy hour, organiserade pubrundor, partybåtar och försäljning av lustgas. Att gå topless på stan kan innebära böter på tretusen euro.
Thailand har infört ett rökförbud på tjugo av sina mest besökta stränder efter att hundratusentals fimpar samlats upp kring Phuket. Andra turistorter har förbjudit plastflaskor, solkräm och insektsmedel i vattnet och matande av fiskar och djur.
Den peruanska inkastaden Machu Picchu försöker stävja sopberg och kaotiska campingplatser genom ett maxtak för mängden besökare. Man måste köpa en biljett för antingen morgon eller eftermiddag om man vill vandra upp till stället.
Också luftföroreningar oroar. Mallorca och Ibiza planerar att förbjuda turistägda dieselbilar från och med 2025, och tio år senare ska gränserna stängas även för turisternas bensinbilar.
Det finns länder som planerar att införa en turistskatt som påläggs flygbiljetten eller hotellpriset, och i vissa städer är det numera förbjudet för invånarna att hyra ut sina bostäder till turister.
Förenta Nationerna räknar med att 1,8 miljarder turister är på resande fot år 2030.
I Finland har vi en bit kvar tills vi kan tala om massturism, men kring de största dragplåstren i Helsingfors – Sveaborg, Sibeliusmonumentet och Tempelplatsens kyrka – trivs bussar med fotograferande asiater och pensionärer som tidvis täpper till gatorna.
Då Tempelplatsens kyrka för ett par år sedan började ta inträdesavgift av besökargrupper blev det rabalder. För avgiften på tre euro per person i gruppen får turisterna en broschyr, tillgång till kyrkosalen och till toaletten.
I november kommer Helsingfors ortodoxa församlingsråd att slå fast om 150-årsjubilerande Uspenskijkatedralen ska följa efter och börja ta några euro i inträde av sina besökare, en halv miljon årligen.
För Sveaborgs del utreds en inträdesavgift av förvaltningsnämnden på ön men beslut har ännu inte fattats. Ön, som finns på Unescos lista över världsarv, besöks årligen av en miljon turister.
Till alla lokala beslutsfattare som nu funderar över kommande turistsäsong: tänk på borgmästaren i Stintino och välj modigt den smala vägen, inte bara för den egna kommunens skull utan för att det handlar om ett globalt, nationell och långsiktigt ansvar för en hållbar miljö. Ingen kommer att tacka den som låter världsarv, nationalparker och kulturskatter slitas ned.
Låt sandtjuvar och fyllegrisar betala, men bygg framför allt en hållbar modell för hur turismen ska tacklas. Det är det enda sättet att garantera en blomstrande mångfald och kritvita stränder i framtiden.