Protesterna handlar också om fackets tyngd

Regeringen justerade sitt omstridda förslag som gör det lättare att säga upp anställda i mindre företag. Men det är inte tillräckligt för facket.

Dagens proteststrejker genomförs som planerat, och på fredag drar fackcentralen FFC upp riktlinjerna för fortsatta åtgärder. Den viktigaste förändringen i lagförslaget är att de berörda företagens storlek minskar med hälften, från högst 20 till högst 10 anställda. Vidare ströks en formulering om att bristande förtroende kan vara grund för uppsägning. Dessutom förkortades karenstiden innan en person som blivit uppsagd enligt de nya grunderna kan lyfta arbetslöshetsersättning. Från början var den 90 dagar, nu sänks den till 60.

Om en anställd sägs upp av ekonomiska eller produktionsrelaterade skäl är karenstiden fem dagar.

I den planerade lagen blir det lättare att säga upp anställda som inte följer arbetstiderna, låter bli att utföra arbetsuppgifter eller utför dem på fel sätt. Dessutom kan man bli avskedad om man gör sig skyldig till osakligt beteende som försvårar verksamheten.

Arbetsminister Jari Lindström, Blå, underströk att uppsägningarna inte får vara godtyckliga, och att arbetstagaren först måste bli varnad. Mindre försummelser ska inte heller i fortsättningen vara grund för avsked.

Facket förkastade det reviderade förslaget på rak arm. Fackförbunden avbryter inte sina stridsåtgärder förrän regeringen drar tillbaka hela paketet.

Politiska strejker är tillåtna, och manifestationerna är ett synligt sätt att demonstrera fackets styrka. Men åtgärderna drabbar dem som inte kan påverka besluten, och får ekonomiska konsekvenser som kan ha långtgående följder. Det ger ökad tyngd åt kraven att förbjuda eller åtminstone begränsa rent politiskt motiverade protester under arbetstid.

En gammal arbetsmarknadsregel när man tar till stridsåtgärder är att man måste ha klart för sig hur konflikten ska avslutas och vilka krav man kan ge avkall på. Att hitta den punkt där de stridande parterna kan mötas utan alltför stor presti geförlust är grunden för en framgångsrik medling.

Det utrymmet verkar inte finnas i den här tvisten.

Enligt Jari Lindström har regeringen inte förkastat det traditionella trepartssamarbetet på arbetsmarknaden. Men om samarbetet inte leder till en överenskommelse som alla är nöjda med går regeringen vidare på egen hand.

Här är en av de svåraste smärtpunkterna i relationerna mellan regeringen och arbetsmarknadsparterna. För facken handlar kampen mot uppsägningslagen både om själva lagen och om att motverka den försvagade ställning som fackrörelsen har fått under den här regeringsperioden.

Om facket tvingas acceptera att en central princip som uppsägningsskyddet försvagas är det ännu ett uttryck för att man inte längre har samma tyngd som tidigare.

Regeringen vill inte dra tillbaka förslaget, men med tanke på att många sakkunniga tvivlar på att ett sämre uppsägningsskydd verkligen stimulerar till nyanställningar är det all orsak att gå igenom förutsättningarna för förslaget en gång till.

Det kunde ge regeringen en möjlighet att backa utan att falla till föga för de fackliga påtryckningarna.

Går det att uppnå samma sak genom att utveckla systemet med prövotider och tidsbundna anställningar? Längre prövotid ger rimligen lika goda möjligheter som underlättade uppsägningar att avgöra om anställningen är lyckad eller inte.

Regeringen kan inte heller vara säker på att principen att anställningstryggheten är beroende av arbetsplatsens storlek passerar grundlagsutskottet utan allvarliga anmärkningar – om det ens kommer så långt under den tid som är kvar av mandatperioden.