Sällsynt vackert kvartettspel
Det är sällan som den nutida musiken ges lika omsorgsfulla tolkningar. Polska Neo Quartet var en lysande gäst på Musikhuset.
KONSERT/KAMMARMUSIK
Neo Quartet
Karolina Piatkowska-Nowicka, Pawel Kapica, violin, Michal Markiewicz, altviolin, Krzysztof Pawlowski. Vilagi, Janulytė, Lang, Lill, Huuskonen. Klang-konsertserien, Musikhuset, Camerata 1.10.
■ Det är alltför ofta som jag har tänkt tillbaka på konsertserien Stråkkvartetter på Riddarhuset, som under flera år på 00-talet, ungefär en gång i månaden under vinterhalvåret, bjöd på högklassiga stråkkvartettkonserter i centrala Helsingfors. Ungefär samtidigt som Musikhuset invigdes tilläts konsertserien ändå upphöra, och hur synd var inte det? I samma veva förlorade huvudstadens musikliv en väsentlig del av sin själ, medan ingenting motsvarande kom i dess ställe.
Desto mer glädjande var det att Klang-konsertserien för nutida musik, som uppstod samtidigt som Musikhuset invigdes, nu bjöd in polska Neo-kvartetten för en konsert med uteslutande ny musik som en del av en turné i åtta länder kring Östersjön. Två av styckena, signerade Anna Huuskonen och Peter Helmut Lang, hade dessutom uppkommit för turnén i fråga.
Och vilken kvartett! Neo-kvartetten spelade allt med en skör och vacker, men ack så vårdad, intensiv och homogen klang, med omsorg om både artikulation och intonation och givetvis kompositionerna. I något skede fäste jag mig speciellt vid de starka violinistinsatserna, men egentligen var det kvartetten i sin helhet som stod för det starkaste inslaget.
Elegant med glimten i ögat
Anna Huuskonens spjuveraktigt charmanta Artificiel par nature – skriven som en bugning mot Ravel – var elegant komponerad med glimten i ögat. I sin fartfylldhet och intensitet sökte stycket tidvis kanske sin motsvarighet i Ravels orkestrering av Musorgskijs Tavlor på en utställning och den infernaliskt agiterande känslan som infinner sig i nästsista delen. För ett modernare motstycke kunde man jämföra med Lotta Wennäkoskis fjolårshit Flounce, som är ett på samma sätt lustfyllt och intensivt, men också flyktigt och överraskande kortvarigt stycke, som en hastig piruett.
Presentationen av tysken Peter-Helmut Langs Graffito som ett grymt och grovt stycke måste naturligtvis ha varit ironiskt menad, eftersom man sällan stöter på verkkommentarer som står lika långt från sanningen. Snarare fanns här sällsynt sångbara cellolinjer i en närmast jazzigt rapsodisk inramning.
Adam Vilagis kvartett Hunger förde inledningsvis tankarna till Lutosławski när stycket delades upp i tydliga snitt med starka kontraster mellan dem. Efter hand luckrades formen upp även om den relativt starka intensiteten, det energiska greppet och den fysiska känslan fortsatte till slutets sista utandning.
Prisade litauiska tonsättaren Justė Janulytės Aria från 2008 var skört tröstefull och utgjorde ett exempel på den typen av baltisk, pärtskt meditativ, tonal musik som man nästan aldrig annars hör i Klangserien. Esten Märt-Matis Lills When the stones were soft gav något överraskande den minsta behållningen. Samma ton exponerades unisont av två instrument och klangfärgen elaborerades i någon mån, men stycket trevade rätt länge och fick aldrig egentligen luft under vingarna.
Extranumret, första satsen Kymakome ur polacken Aleksander Kościóws tionde stråkkvartett var fascinerande enkel, nästan Philip Glass-aktig. Också här trädde kvartettens utsökt vackra kvaliteter stiligt fram.