En fullfjädrad modern pianovirtuos från Nordeste
När brasilianska pianisten Amaro Freitas gör sin Europaturné kommer han inte till Finland, helt enkelt för att alltför få känner till honom här. Det är bara att hoppas att han slår igenom snart.
JAZZ
Amaro Freitas Rasif (Farout)
■■Amaro Freitas■är■en■ny■bekantskap■och■hans■skiva■är■en■fullkomlig■ överraskning.■Den■unge■pianisten■ från■nordöstra■Brasilien■är■en■fullfjädrad■modern■jazzpianovirtuos■ med■ett■eget■sound.■Att■han■känner■ till■traditionerna■från■både■den■egna■kontinenten■och■den■mera■norrut■belägna■är■lika■klart■som■att■han■
vet vad som hänt inom jazzen under de senaste åren.
Det är lite som om Vijay Iyer vore från Brasilien, för de lokala traditionella rytmerna finns med här – även då det går mot vågade intervaller, kluster eller nästan atonala sfärer på klaviaturen.
Eller så har Freitas utvecklats parallellt enligt liknande riktlinjer. Det är många som i dag använder asymmetriska ostinaton, inslag av minimalism, brutna rytmer och andra metoder.
Torrövade på ritade tangenter
Freitas föddes år 1991. Han började spela som tolvåring i en kyrka i Recife, vars orkester leddes av fadern. Senare studerade han en tid vid konservatoriet i Pernambuco, men måste sluta då familjen inte hade råd till bussresorna. Han hade inget eget piano, utan torrövade på ritade tangenter, men fick snart möjlighet att öva i en bar före öppningstid. Så ska det ha gått till enligt de få källor som finns.
På skivan omfamnar jazzen maracatu, frevo och baião. I Dona Eni repeteras polyrytmiska fraser i svängande 7/8-takt. Stycket innehåller inte egentliga solopartier. Trupé inleds av en repeterad bit från heltonsskalan som tidvis harmoniseras klusterliknande med små sekunder, men senare överraskas man av karnevalmuntra treklanger i dur som utgör en kontrast till den alarmerande inledningen. I Rasif (lokal slang för Recife) kommer fler regionala influenser fram på ett lugnt men rytmiskt varierat sätt.
Temat i Mantra är, helt enligt titeln, repetitioner av kortare fraser. Pianosolot inleds ganska sedvanligt men utmynnar i explosiva kluster. Den komplexa musiken är disciplinärt strukturerad och exakt framförd.
Aurora är en lugnare tredelad svit, vars melodiska och harmoniska innehåll rentav påminner om Jobim och andra brasilianska tonsättare även om stilen är pur modern jazz.
Kontinuitet och variation
Trumslagaren Hugo Medeiros och kontrabasisten Jean Elton är utmärkta. I trions rollfördelning är basen ett sammanfogande element som står för kontinuitet, medan trumkompet lever, förändras och kommenterar pianot i högre grad än den följsammare basen. Till skillnad från många moderna trioskivor behöver lyssnaren inte i sitt sinne komplettera de spelade tonerna, men det betyder inte att musiken alltid är kontinuerligt pulserande.
På två stycken medverkar Henrique Albino med träblås. I den magiska Plenilúnio hörs längre melodiska linjer och dramatisk utveckling medan Afrocatu har rötterna i Brasiliens traditioner.
Om jag hade för vana att hajpa, skulle jag nu hellre hajpa Amaro Freitas än till exempel Cameron Graves eller Kamasi Washington. Freitas gör under hösten sin första europeiska turné. Hit kommer han inte, eftersom att han i det närmaste är okänd här ännu. Men kanske nästa gång, får man hoppas.